”Vad hände med min farfar i ökända klostret?”

Kremsmünsters hemlighet, reportage i SvD 19/1 2019

Nazism, pennalism och systematiska övergrepp. Klostret i Kremsmünster har en lång historia som katolskt bildningscentrum – men bär också på ett mörkt arv. SvD:s Sofia Nyblom reser till Österrike för att förstå en gåtfull del av sin egen familjs förflutna.

Över den yttre porten till Benediktiner-klostret i Kremsmünster står det med stora bokstäver: Dieses Tor soll jedem offen stehen, Der ehrbar will durch selbes gehen. ”Denna port ska stå öppen för var och en som är beredd att gå ärbar genom den.”

Trots att natten är stjärnklar när jag blir hämtad på stationen av en Benediktiner-munk i fotsid klädnad, så är mörkret påtagligt då jag kliver ur bilen på den innersta av klostergårdarna.

Varje detalj i arkitekten Carlo Antonio Carlones väldiga barockkloster skvallrar om dess forna betydelse som bildningscentrum och religiöst nav. Jag kan inte låta bli att fundera över hur fantastisk och skrämmande anblicken måste ha varit för två svenska pojkar som anlände hit, strax före första världskrigets utbrott.

Fortsätt läsa ”Vad hände med min farfar i ökända klostret?”

Underjordisk kabaré fångar snillrikt samtiden

Recension i SvD 27/1 2019

Den sista kabarén!

Genre: Teater
Medverkande: Sara Jangfeldt (text & musik), Andreas T Olsson (text), Fredrik Meyer (piano & ljud)
Var: Under fontänen. Kulturhuset Stadsteatern (samarbete med Dramaten)
Kostym: Gudrun Rösnes Ljus: Robert Larein

Var är kabarén när vi behöver den för att tolka vårt ombytliga, teatrala tidevarv? Jo, på Soppteaterns nya, tillfälliga scen Under fontänen där sångerskan, kompositören och musikalartisten Sara Jangfeldt klivit in som ny konstnärlig ledare. Det är en snilleblixt att skriva in Kulturhuset Stadsteaterns och Dramatens ombyggnad och tillfälliga stängning, och den historiska regeringskrisen i en flippad, meta-teatral kabaré.

Sara Jangfeldt och Dramatenkollegan Andreas T Olsson representerar två olika sorters teaterkultur som tvingas in i ett otippat samarbete. I kofferten som Olsson släpat från Dramaten finns Hamlets dödskalle och Karl Gerhards politiska kupletter. Båda visar sig användbara i jakten på det där som ligger och ruttnar någonstans i landet Sverige, och får hela statsapparaten och den svenska identiteten att kippa efter syre.

En kvinnlig högtalarröst (Katarina Ewerlöf) annonserar med allt tätare mellanrum att Kaknästornet, nyinvigda Nationalmuseum och en rad andra institutioner läggs ner. Hur ska en stackars kulturarbetare slippa undan deportering till någon utrikisk kulturkoloni, annat än genom att bilda enad front på den underjordiska scenen under Sergels torgs ikoniska fontän, frågar sig paret och Fredrik Meyer vid ”fattig-pianot”. Fortsätt läsa Underjordisk kabaré fångar snillrikt samtiden

Elegant och gåtfull Schönberg i Fausts tolkning

Recension i SvD 26/1 2019

Genre: Konsert
Medverkande: Isabelle Faust, Ingrid Tobiasson, Bernard Richter, Shenyang, Lars-Johan Brissman, Daniel Harding, Radiokören, Sveriges Radios symfoniorkester
Var: Berwaldhallen
Verk: A Schönberg Violinkonsert och ”Friede auf Erden”. F Mendelssohn ”Die erste Walpurgisnacht”

Isabelle Faust gör Schönbergs violinkonsert elegant och självklar medan Felix Mendelssohns dramatiska kantat inte övertygar helt. SvD:s Sofia Nyblom njuter ändå av mötet mellan två stora judiska kompositörer, som verkade med hundra års mellanrum.

 

Det är som om publiken sitter på helspänn när Isabelle Faust intonerar den nakna inledningen till Arnold Schönbergs Violinkonsert i Berwaldhallen. Utan att saboteras av de förströdda hostningar som andra kvällar brukar avslöja dem som slutat lyssna när klassikerna kramas ihjäl. Schönbergs sällan spelade verk konsert framstår i Fausts genomlysta tolkning som elegant, vemodig och självklart i all sin gåtfullhet. Lika självklart som att en jude i exil i mellankrigsårens Los Angeles, långt bort från en brutal och svårtolkad tysk verklighet, söker sig till sitt eget språk, tolvtonsspråket. Fortsätt läsa Elegant och gåtfull Schönberg i Fausts tolkning

Årets operahändelse när Stemme och Karnéus slår sig fria

Recension i SvD 18/1 2019

Dubbeldrama

Genre: Opera
Regi, ljus, scenografi: Bengt Gomér
Medverkande: Katarina Karnéus, Nina Stemme, Johannes M Kränzle. Kungliga Filharmoniska orkestern. Dirigent: Sakari Oramo
Var: Konserthuset
Verk: ”Erwartung”. Musik: A Schönberg Text: M Pappenheim. ”Blåskäggs borg”. Musik: B Bartók Text: B Bálász. Dramaturgi: Magnus Lindman. Kostym: Per Backjanis.

En kväll som lämnar brännmärken i själen – årets operahändelse utspelar sig i Konserthuset, som förvandlats till Blåskäggs blodbesudlade borg. Ett enastående team tar med publiken till avgrundens rand, skriver Sofia Nyblom.

Det är som pärlande eufori i luften när vi famlar oss ut, vi som varit fångna i tortyrkamrarna i Blåskäggs borg och räddats av Judiths mod och styrka. Som en orädd Shéhérazade tvingar nämligen Nina Stemmes passionerade Judith upp dörr efter dörr och låter hemligheter, förtryck och maktkorruption möta dagens ljus. Till sist kravlar Johannes Martin Kränzles Blåskägg ner i graven han nyss älskat på, medan kvinnorna som lyckats fly hans rike går oss till mötes.

Självklart handlar folksagan om Blåskägg och hans sju hustrur om metoo-rörelsen. Då ska man komma ihåg att den skrevs av två män 1911, samma år som Arnold Schönberg komponerade sin kvinnomonodram ”Erwartung” ur spillrorna av sitt eget äktenskap. Det har också motiverat att dessa klaustrofobiska förkrigsdramer ofta paras ihop, när operahus och konserthus vill porträttera en skådespelande sångerska och aktivera hela sitt orkesterartilleri.

Det är fascinerande att se Bengt Gomérs, Nina Stemmes och Katarina Karnéus läsning av detta dubbeldrama från 1911. För inte mindre än två svenska superstjärnor avlöser varandra i de kvinnliga rollerna: SvD:s operapristagare 2018 Katarina Karnéus gestaltar i Schönbergs ”Erwartung” en fristående upptakt till ”Blåskäggs borg” och kliver sedan in i berättarrollen i Bartóks äktenskapsdrama. Resultatet är mörkt skimrande musikdramatik i två akter om makt, lust och vägen till frihet.

I ”Erwartung” låter Arnold Schönberg sitt finmaskiga tolvtonspartitur beskriva den övergivnes inre kaos med en kvinnas röst. Katarina Karnéus är en sårad diva, vacker som ett av Gustav Klimts mångtydiga kvinnoporträtt. Hon ropar, gråter och ger till sist upp inför insikten att hon måste ta avsked av en bit av sig själv för att bli fri. Hennes smidiga mezzosopran ryggar däremot inte inför Schönbergs utmanande parti.

Tveklöst är det så att Béla Bartók under sina forskningsräder på landsbygden i Transsylvanien inte bara gladdes åt att rädda en skatt av folkliga ballader, utan likt Judith i sagan både ryggade inför feodalsamhällets hederskultur och förfördes av dess sinnlighet. Typiskt nog förbjöds operan av censuren, och premiären sköts upp till 1918.

Men om det är något det gångna året visat så är det att makten enkelt växlar mellan rustning, jeanskostym eller frack. Poängfyllt därför att låta Konserthusets palatsliknande fond ingå i scenografin, medan dramat utspelar sig svävande ovanför Nobelprisutdelningens givna arena. De musikaliska förflyttningarna genom kvintcirkeln ackompanjeras av gnistrande ljusspel och en klangfest utan like.

Johannes Martin Kränzle är herremanslikt stram när han leder sin hustru över tröskeln, men allteftersom Nina Stemmes innerliga Judith först eggas av hans makt och sedan fasar för hans sadism förändras hans kroppsspråk och vokala uttryck på vägen mot sammanbrottet.

Sakari Oramo förvandlar Kungliga Filharmonikerna till en operaorkester i världsklass, och Bengt Gomér bygger en borg som man drömmer mardrömmar om när man väl flyttat in. Det är en kväll som lämnar brännmärken i själen, och visar att vägen till frihet går genom mörkret.

 

En svensk ”Amadeus” förändrade svensk musik

Likt ett skeleton. Johan Helmich Roman. Hans liv

I en tid när musiken var antingen propaganda eller underhållning hävdade Johan Helmich Roman dess förmåga att lyfta mänskoanden ovan det mörka jordelivet. Sofia Nyblom läser Ernst Brunners biografi som ibland är tålamodsprövande detaljrik, men som växer och till sist visar den uthållige tonsättaren, idealist in i döden.

Detaljerna kring hur den tvåfaldige änklingen tillika hovkapellmästaren Johan Helmich Roman försöker bota cancersvulsten på tungan som till sist tar hans liv 1758 i Haraldsmåla, Småland, besparas läsaren av ”Likt ett skeleton”. I gengäld är Ernst Brunners biografi full av fantasifulla botemedel för olika åkommor, alltifrån mosad harhjärna till hästspillning. Såväl kungliga som frälse kroppars och Svea Rikes olika stadier av förfall under Frihetstiden beskrivs ingående i ”Likt ett skeleton”.

Det var en fruktansvärd tid, där en konstnär som Roman kämpade i konstant snålblåst. Lite ”Amadeus”-varning är det över vinklingen i boken, men kanske lider Roman än i dag av den nonchalans som flera av hans arbetsgivare från Karl XII och framåt visade när de föredrog utrikiska klanger framför hans egen musik. Det är som om den filosofiske virtuosen vädjar till oss efterkommande om att bli uppskattad som den reformator av den svenska musiken han faktiskt var. Ernst Brunner ser till att hans talan äntligen blir förd. Fortsätt läsa En svensk ”Amadeus” förändrade svensk musik

Hur ska vi börja uppskatta den ”svenska” musiken?

Krönika i SvD 11/1 2019

Vad definierar ”svensk” musik? Och hur klingar i så fall ”det svenska”? I debatten om svenskhet har det handlat om hur folkmusiken kidnappats av nationalismen. Men kontroversen kring det ”svenska” kulturarvet har mer komplexa rötter. Sofia Nyblom lyssnar till aktuelle 1700-talstonsättaren Johan Helmich Roman för att förstå hur bråket började.

Är Jean Sibelius svensk? Joseph Martin Kraus? Vad är egentligen svensk musik? I samband med de senaste två valkampanjerna kom kulturpolitiken till en del att handla om definitionen av det svenska kulturarvet. SD:s chefsideolog Mattias Karlsson lyfte fram den svenska folkkulturen och musiken som exempel på det genuint ”svenska”, och fick ett folkmusikaliskt uppror som svar. Musikerna ville inte låta konstarten politiseras, och pekade på hur musiken ofta följer folkvandringarnas snirkliga vägar.

När 1700-talstonsättaren Johan Helmich Roman i år får förnyad aktualitet lär debatten ta ny fart. Musikaliska Akademien släpper nämligen den första kompletta utgåvan av Romans musik och gör den fritt tillgänglig digitalt, parallellt med att Ernst Brunner kommer ut med en stor biografi över ”den svenska musikens fader”. Den svenska musikhistorien skrivs in i den västerländska konstmusikens stora, svepande flöde. Men även om Roman föddes och växte upp i Maria församling på Söder, så smälte han samman intrycken från sina resor till Händelfeberns London och Vivaldis Venedig med sin egen strävan att ge den svenska poesin och musiken till folket.

Ger man sig tid att lyssna till något annat än hovkapellmästare Johan Helmich Romans ”claim to fame”, den prunkande Drottningholmsmusiken, så öppnar hans italianiserande sinfonior, flöjtsonater och sånger en dörr till 1700-talets Stockholm och Sverige. Medan instrumentalmusiken ofta är medryckande i dansant, neapolitansk stil, så är vokalmusiken rörande i sin enkelhet. Ibland är det som om Roman trevar sig fram, osäker på hur tilltaget att tonsätta det svenska språket istället för texter på latin, tyska eller franska, ska tas emot av hans måttligt intresserade tyskspråkiga arbetsgivare: först Kung Fredrik I av Hessen, sedan kronprins Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika.

Så hur ”svensk” var Johan Helmich Roman? Ibland har han felaktigt uppfattats som tysk, kanske för det tyskklingande mellannamnet ”Helmich”. Familjen hade rötter i finska Raumo, och pappan, även han hovkapellist, studerade i Tyskland. Den konspiratoriskt lagda kan fundera över i vilket mån diskursen kring Romans ursprung, och hans iver att internationalisera det i svenskt musikliv som då dominerades av ”le goût français” (den franska smaken), påverkat uppskattningen av hans egen musik. Fortsätt läsa Hur ska vi börja uppskatta den ”svenska” musiken?

Soltani spelar Schumann med hudlös intimitet

Recension 10/1 2019

Violoncellen är den blodröda tråd som löper genom denna konsert: en kväll som tar sin lågmälda början med ett av Arnold Schönbergs tidigaste verk, har Robert Schumanns Cellokonsert som hjärta och blommar ut i senromantikern Frans Schmidts sorgesång över en förlorad dotter, Symfoni nr 4 från 1934.

Den senromantiska repertoaren är australiska dirigenten Simone Youngs största passion: en passion som förenar det privata med det allmängiltiga, eftersom den knyter an till hennes egen familjs rötter i Centraleuropa samtidigt som den har en stark resonans i vår egen oroliga tid.

Schönbergs nyligen återfunna orkesterminiatyr ”Notturno” hör till hans tidigast kända verk från 1896, och låter en melodi stiga ur de mjukt sordinerade lägre stråkarna för att till sist kvillra som nattlig fågelsång i soloviolinen.

En fin inledning till Schumanns Cellokonsert, där begåvade persisk-österrikiske cellisten Kian Soltani gav en ovanligt poetisk och lekfull tolkning. Orkesterbesättningen var definitivt nättare på Schumanns tid, och Simone Young maximerade dynamiken och tempot i yttersatserna. Den skira andra satsen flöt i ett eget universum, där Soltanis långa, sidenmjuka stråkdrag bygger en nästintill olidlig spänning av hudlös intimitet. Fortsätt läsa Soltani spelar Schumann med hudlös intimitet