”Man ska undvika att slösa andra människors tid”

Intervju i SVD Söndag 18/11 2018

Den skotska tonsättaren Thea Musgrave har beskrivit världen med ett upproriskt temperament och ett romantiskt tonspråk, i ett stort antal symfoniska verk och tio helaftonsoperor. Konserthusets tonsättarfestival portätterar hennes livsverk. Sofia Nyblom träffade henne i London.

“Är det alright om jag är flicka?”Den unga Thea Musgrave svarade med karakteristisk humor när en brittisk kollega på 1960-talet ville värva henne som lärare, och utgick från att hon var man. Idag viftar hon bort frågan om hennes kön någonsin varit ett hinder.

– Man måste lära sig hantverket, det är lika för alla.

Men med en karriär som utspelat sig på två kontinenter kan hon se skillnader.

– Det var inget problem i London, säger hon först om de viktiga efterkrigsåren.

– Mina vänner var alla tonsättare, några av dem kvinnor – Elisabeth Luytens, Elisabeth Maconchey… Det var när jag kom till USA som de var så fruktansvärt gammaldags! Men det har blivit bättre sen dess.

I USA var de så fruktansvärt gammaldags!

Thea Musgrave har utnyttjat sitt temperament och bitvis romantiskt klingande tonspråk för att beskriva världen i ett stort antal symfoniska verk och tio helaftonsoperor.

Vi möts en glödhet dag i augusti i London. BBC Symphony Orchestra repeterar hennes tondikt “Phoenix Rising”, som handlar om kreativ förnyelse. Det slår gnistor om den rytmiskt sprudlande musiken, som ska uppföras vid Proms-festivalen i Royal Albert Hall för att fira den 90-åriga Musgraves vitalitet.

När vi träffas vill Thea Musgrave hellre prata om sin opera om Mary Stuart, den skotska regenten som blev halshuggen 1567 på sin politiska rival och syster, drottning Elisabeth I:s order. Thea Musgrave dirigerade själv den amerikanska premiären i San Francisco 1977, men hon tycker att “Mary Queen of Scots” fallit i glömska.

– Det är en helt annan story än Gaetano Donizetti tar upp i sin 1800-talsopera. Den handlar om hur hon överger sin son James, som när han klev upp på tronen enade Skottland och England. Det är en intressant berättelse. Nu pratar de dessutom om att lösa upp Unionen!

Hon höjer på ögonbrynen vid tanken på hur den skotska självständighetsrörelsen fått bränsle av brexit-förhandlingarna. Det är inte lätt att förstå sig på politiken i hemlandet, för den som likt Musgrave flyttat tvärs över Atlanten för 34 år sedan.

Thea Musgrave och hennes man, dirigenten och altviolinisten Peter Mark, har flugit från hemmet i New York för konserter i London och Edinburgh när vi träffas. Och det var i Edinburgh som allting började för Thea Musgrave. 1947 studerade hon vid universitetet och fick jobb som konsertvärd vid den nystartade festivalen.

Det hängde blommor på pålarna som höll upp elledningarna. Vi var så glada att kriget var över

– Edinburgh hade spårvagnar på den tiden, och det hängde blommor på pålarna som höll upp elledningarna. Vi var så glada att kriget var över.

Musgrave utbildade sig till pianist och dirigent, och i mötet med den legendariska pedagogen Nadia Boulanger vid Paris-konservatoriet och hennes “cours d’accompagnement” lärde hon sig det minutiösa kompositionshantverket.

Samtidigt som den klassiska formen bildar ramen för Thea Musgraves musik, så utforskar hon friheten inom ramarna. En upproriskhet som går igen i valet av berättelser, och sättet att orkestrera.

– Det började med en dröm. Jag hade just börjat dirigera mina egna verk när jag drömde att en av musikerna i orkestern ställde sig upp och trotsade mig.

Hon vaknade med ett gapskratt, och omsatte genast sin dröm i beställningen av ett nytt orkesterverk. I konserten för orkester 1967 ställde sig soloklarinettisten upp och ledde ett musikaliskt myteri mot dirigenten.

– Jag är övertygad om att musikerna spelar bättre om de står upp, säger Thea Musgrave.

På senare år har hon tvingats ge upp dirigerandet. Hörseln är inte längre på topp.

Jag hör inte tonerna längre. A pain in the ass is what it is!

– Mina öron är helt knasiga, jag hör inte tonerna längre. A pain in the ass is what it is!

Hon garvar högt och osentimentalt.

Vid sidan om sina “dramatiskt abstrakta” verk, där musikerna kuppar mot det auktoritära dirigentbegreppet, har Thea Musgrave låtit sin kärlek till måleri och grekisk mytologi inspirera en rad verk som hon kallar “dramatiskt programmatiska”. Också här är soloinstrumentalisterna karaktärer i ett drama. William Turners smultna landskap, Edward Hoppers ödsliga New York-bilder, och några målningar från Metropolitan-museet i New York har alla blivit musik tack vare Thea Musgraves målarpensel.

– Det är inte alla målningar som passar, jag har bara valt dom där jag känner att musiken kan svara på bilden.

Thea Musgraves man Peter Mark tog på 1970-talet över ledningen för Virginia Opera i USA, som uruppförde hennes opera om Harriet Tubman, även kallad “Black Moses”: kvinnan som räddade flera hundra svarta från slaveriet i sydstaterna via den underjordiska järnvägen innan Abraham Lincoln förenade Nord- och sydstaterna.

–Jag hörde alla dessa fantastiska svarta sångare i Gershwins “Porgy and Bess”, som min man satte upp. Vi passerade Harriet Tubmans gård en dag, och jag tänkte – varför har ingen skrivit en opera om henne?

Veckan före Tonsättarfestivalen i Stockholm ges kammarversionen av operan av Utopia Opera i New York.

Under vårt samtal återkommer jag några gånger till frågan om hur hennes komponerande påverkats av flytten till USA. För visst har både Charles Ives humor, Aaron Coplands enkelhet och den svarta bluesen stänkt färg i hennes partitur. Men Thea Musgrave förblir skotska i själ och hjärta.

– Platsen där man växer upp som barn förblir en bas, en grund för hela livet.

Men sin skotska dialekt har hon slipat ner, och hon dricker vare sig te eller whisky. Däremot bekänner hon färg när hon börjar prata om vädret.

– Vad har man på sig i Sverige november? Är det väldigt kallt? frågar hon intresserat. Jag tipsar att hon nog kan använda samma garderob som hon gör i Skottland.

Hon konstaterar att hennes praktiska inställning är en typiskt skotsk egenskap.

– Man ska inte krångla till saker, och undvika att slösa bort andra människors tid. 

 

5 Thea Musgrave-favoriter som spelas under festivalen

TURBULENT LANDSCAPES (22 och 24/11)

Thea Musgraves favoritkonstnär William Turners impressionistiska havsbilder är omsatta i sex skummande tablåer. Skepp går i kvav och sjöodjur sticker upp nosen ur en ocean myllrande av musikaliska idéer.

Ibland flyter ett citat förbi: Dies irae, ur den latinska dödsmässan, svarar på den ylande hunden i en av bilderna;  en fras ur Mendelssohns havsmusik i “Hebriderna”.

“Gissa vilket instrument jag valde för sjöodjuret? Jo, tuban!” säger Thea Musgrave med glimten i ögat.

NIGHT WINDOWS (22/11 )

När hon flanerar i New York spanar Thea Musgrave gärna in genom fönstren, in i främmande människors liv, precis som konstnären Edward Hopper gjorde i sina bilder. På Tonsättarfestivalen uruppförs den orkestrerade versionen av sviten “Night windows”, sex melankoliska stämningsbilder med solooboen i huvudrollen, som är inspirerade av Hoppers målning med samma namn. Oboisten Nicolas Daniels, som verket skrevs för, är också solist i orkesterverket “Helios”.

THE SEASONS (22 och 24/11)

Konstälskaren Thea Musgrave har byggt orkestersviten “Årstider” på målningar från Metropolitan Museum of Art, som metafor för olika faser i den mänskliga existensen. Picassos “The end of the road”, Emanuel Leutze “George Washington Crossing the frozen Delaware” och van Goghs “Såningsmannen” har gett färg åt musikaliska fresker om liv och död, tyranni och demokrati. Den livliga satsen “Sommaren”  kretsar kring amerikanska och franska nationaldagen. Här korsas “Marseljäsen” med “The Star-spangled banner” – och mitt i alltihop gal göken.

SONGS FOR A WINTER’S EVENING (23/11)

“Jag ville beskriva en kvinnas liv, från den första flörten till upplevelsen av att bli bedragen – med avslutning i den mogna kvinnans livslånga kärlek”, säger Thea Musgrave.

Sångerna bygger på dikter av Robert Burns, Skottlands nationalskald från början av 1800-talet, och skotska folkmelodier. Hemligheten med Burns är att han skrev dikter för att bevara de skotska melodierna – inte tvärtom.

“Problemet är att vissa av melodierna var skrivna för violin, men hade skrivits om för att bli lättare att sjunga. Jag gick tillbaka till originalmelodierna”, berättar Musgrave.

HELIOS (24/11)

Helios är solens gud i den grekiska mytologin, och stycket beskriver hur han glider upp på himlavalvet med sin vagn och sedan dalar ner igen i slutet av dagen. Verket skrevs för oboisten Nicolas Daniels, och sin vana trogen ger Thea Musgrave honom titelrollen: han står i mitten, flankerad av träblåsarna, trumpeten och hornen i en V-formation, och får dem att resa sig och tackla stormen som blåser upp.

“När stycket uruppfördes på Orkney bar Nick en knallröd Nehru-jacka. Ingen tvekan om att han var solguden!”

Musikaliskt lysande Wagner manar till klimatdebatt

Rhenguldet
Genre: Opera
Regi: Stephen Langridge
Medverkande: Anders Lorentzon, Olafur Sigurdarson, Brenden Gunnell, Katarina Karnéus m fl. Göteborgsoperans orkester
Var: Göteborgsoperan
Musik: Richard Wagner. Dirigent: Evan Rogister. Scenografi: Alison Chitty. Ljus: Paul Pyant. Rörelseinstruktör: Annika Lindqvist

Foto: Mats Bäcker

Guldet är ett kärleksbarn som kidnappas och torteras i en värld dominerad av samvetslös exploatering. Så tolkas Wagners opera “Rhenguldet” när Stephen Langridge sjösätter sitt avsked till Göteborgsoperan. Men den riktiga skatten är Evan Rogisters musikaliska ledning.

“Jag får lust att tända eld på dom – vem vet vad jag gör!” Loges fundersamma replik ringer i öronen, när ridån går ner över upptakten till operalitteraturens mest resurskrävande verk, “Nibelungens ring”. Kring scenen roterar ett rullband med regnbågsfärgade plastföremål, medan den än så länge odödliga gudafamiljen under Anders Lorentzons kraftfulle Wotan i filmisk slow-motion tar Valhall i besittning.

Blod har spillts, en förbannelse utlysts, maktkampen kring guldet mellan Nibelungar och Völsungar har lett till att ett barn plågas i fångenskap. Hur länge ska denhär patriarkala familjen få driva världen mot sin upplösning med sitt ha-begär? tycks Brenden Gunnells spetsfundige halvgud Loge fråga, medan han viftar avvärjande med sin ena hand – den som saknar glitterhandske.

Det är lockande att tänka sig att Richard Wagner om han levat idag hade lett ett Extinction rebellion mot klimatförändringarna, med megalomana performanceprojekt i tyska kolgruvor och på smältande glaciärer. “Nibelungens ring” är en tacksam metafor för den kritiska era i jordens historia som vi än så länge överlever. Begreppet antropozoicum eller antropocene lanserades ju redan 1873, tre år innan premiären på “Ragnarök”, av den italienske geologen och prästen Antonio Stoppani. Människan som geologisk kraft och hennes påverkan på en skör, icke-statisk jord är precis vad Wagners profetiska operasaga beskriver, med utgångspunkt i uråldrig folkvisdom.

Och visst är det en tankeväckande kväll som Göteborgsoperan bjuder på, musikaliskt bitvis lysande om än fattig i sin visuella gestaltning. För det brittiska teamet, med Stephen Langridge och scenografen Alison Chitty i spetsen, går in för ett hållbart koncept som trots ambitionen att undvika miljöpåverkan inte lever upp till beskrivningen “allkonstverk”. Visst är öppningsbilden vacker i sin skildring av ett lyckligt urtillstånd, där Rhendöttrarna samsas med en levande flod av människor iklädda växtfärgade tyger medan guldbarnet tumlar runt i lek.

Yggdrasil är byggd av återvunnen kartong, Valhall byggs av spillvirke och de eklektiska kostymerna är secondhand. Men det hela är snarare präktigt än konstfullt.

Anslående är också Hege Høisæters Erda, som levererar sin ödesmättade spådom iklädd gråskimrande, elegant klänning och peruk vävda av rostfria ståltrådar. Världsasken Yggdrasil är byggd av återvunnen kartong, Valhall byggs av spillvirke och de eklektiska kostymerna är secondhand. Men det hela är snarare präktigt än konstfullt.

Istället är den musikaliska gestaltningen kvällens behållning. Under Evan Rogisters ledning spelar Göteborgsoperans orkester fram naturens stillhet och lugn i kontrast till galenskapen, och bygger scenen för sångarna genom att mejsla fram det hoppfulla skimret och den avgrundsmörka dramatiken.

Stephen Langridges personregi förtydligar konflikten mellan maktbegär och mer jordnära behov. SvD:s operapristagare Katarina Karnéus eleganta Fricka sätter fingret på sin make Wotans hjärtlöshet, då hon ifrågasätter offret av systern Freia (lyriskt ungdomliga Carolina Sandgren) som pant för Valhall.

Olafur Sigurdarson gestaltar övertygande Alberichs förvandling från kåt Rhendotterjägare till sadistisk arbetsgivare, i det laboratorium där Daniel Ralphssons hunsade Mime och hans Nibelungar exploaterar guldbarnets magi, som exempel på vilket afrodisiakum guldet är när kärleken sviker. Henning Schulmann gör jätten Fasolts sorg över att förlora Freia till ett finstämt ögonblick, strax innan brodern Fafner (Mats Almgren) dräper honom.

Trots invändningarna bär Göteborgsoperans “Rhenguldet” på ett gyllene löfte. Konceptet uppmanar till debatt kring kopplingen mellan moral och estetik på en döende jord – i den kampen är alla vapen tillåtna.

Musik blir uppror när makten kräver tystnad

KRÖNIKA I SVD 16/11 2018

“Pussy Riot handlar inte om Ryssland, eller om Putin. Det handlar om att var och en har rätt till att göra sin egen röst hörd,” säger Maria Aljochina i söndagens upplaga av tv-programmet Babel. Sofia Nyblom skriver om dissidentens roll.

Den ryska performancekonstnären och aktivisten har en svart mössa nedtryckt över de blonda håret, och det glittrar i ögonen när hon säger till programledaren Jessika Gedin att hon ridit till Sverige på en magisk ponny. Aljochina har lämnat Ryssland med berått mod för att prata om sin bok ”Riot days” (Teg Publishing). Hennes skildring är lika drastiskt teatral som Pussy Riots punkbön i Frälsarkatedralen i Moskva år 2012, och skriven som en serie korta, sms-liknande fragment. Skype-intervjuerna iklädda balaklava från toaletten på ett Moskva-kafé, kränkande kroppsvisiteringar i fängelset, diktläsning i jacuzzin i en ödslig Moskva-lägenhet natten innan tillfångatagandet. I fängelset smugglar vännerna in en cd med den spanska revolutionära låten ”L’Estaca” inklämd mellan Bach och Beethoven, inspelad av gruppen Arkadij Kots, som hade uppfört den utanför rättegångssalen.

Bilden av den ryska dissidenten har förändrats sedan Alexandr Solzjenitsyn förvägrades av sovjetiska myndigheter att resa till Stockholm för att ta emot Nobelpriset 1970, men sättet att förfölja oliktänkande är densamma. Solzjenitsyn behövde priset för att detonera sin sprängladdning av information om det politiska förtrycket i Sovjet. Pussy Riot hade internet som sin scen 30 år senare, och det räckte med 40 sekunders aktion för att deras “fittupprop” – eller “kattungeupprop”, beroende på hur man läser gruppens namn – mot den begränsade yttrandefriheten i Putins Ryssland skulle spridas viralt.

Hur många inom konstmusiken förstod vilken makt de sitter på, och hur bräcklig den i själva verket är?

Jag tog upp exemplet Pussy Riot i samband med ett seminarium på Kungliga Musikhögskolan samma år. Uppdraget gick ut på att skapa ett diskussionsklimat kring en pågående förändringsprocess på skolan, och Pussy Riot kändes som en symbolisk väckarklocka. Hur många inom konstmusiken förstod vilken makt de sitter på, och hur bräcklig den i själva verket är? En av lärarna på skolan frågade förbryllat: “Menar du att vi skulle börja skriva debattartiklar?” Det var ju musiker i allmänhet inte så bra på, och kändes långt ifrån deras uppdrag som pedagoger.

Hade jag valt en klassisk dissident som Solzjenitsyns vän Mstislav Rostropovitj, som gick i exil 1974, eller pianisten Andrej Gavrilov, som nästan knäcktes av KGB:s terror på 1980-talet, hade förståelsen kanske varit större. Det politiska ställningstagandet för sådana som Rostropovitj, Gavrilov eller dirigenten Daniel Barenboim blir ju en förlängning av konstnärskapet. Ett moraliskt tvång som infinner sig när världen förvandlas till en arena där ställningstaganden bryts mot varandra. Medan aktivismen är huvudsaken för Pussy Riot.

Förmodligen går det inte att överskatta betydelsen av fenomenet Pussy Riot i dag.

Men jag tror också att reaktionen på Kungliga Musikhögskolan skulle sett annorlunda ut idag, i ett hårdare och mer oförutsägbart debattklimat. Folkmusikerupproret och #metoo är väl de tydligaste exemplen på hur musiker sett sig tvingade att analysera sin egen roll, och reflektera över hur maktstrukturer och populism påverkar både arbetsplatsen, repertoaren och möjligheten att uttrycka sig fritt. Men också att det handlar om att ta risker. Att allt som sägs, sjungs och spelas, oavsett om det utspelar sig i en kyrka, en rättegångssal eller i en youtube-video verkligen spelar roll för det stora samtalet.

Förmodligen går det inte att överskatta betydelsen av fenomenet Pussy Riot i dag. För visst kan #metoo tolkas som ett enda globalt “Pussy Riot”, med Trumps “Pussygate” hösten 2016 som tändande gnista. Men, som Maria Aljochina säger, Pussy Riot handlar egentligen varken om Trump, #metoo, Putin eller om Ryssland. Pussy Riot handlar på ett sätt faktiskt inte ens om feminism. Snarare handlar det om att inta sin plats på den stora scen som heter världen, och försvara den till varje pris. På sista sidan i boken skriver hon: “Du måste kämpa för din frihet varje dag, annars existerar den inte.”

Underbar musik som flyger fritt runt Östersjön

North around the Baltic Sea

Recension i SvD 11/11 2018

Som flyttfåglarna har musiker och tonsättare i festivalen “North around the Baltic Sea” under hösten förflyttat sig från land till land i Norden. Sofia Nyblom hör dem vid mellanlandningen på Musikaliska, vid Nybroviken i Stockholm.

Genre: Konsert
Medverkande: H Ticciati, J Thomsen, C Sundqvist, J Korányi, E Nisbeth, J C Hjelm, H Kärkkäinen, A Mogenson
Var: Musikaliska, Nybrokajen 11
Verk: musik av A-L Laurin, R Šerkšnytė, S Fagerlund; P Vasks, T Kõrvits, E-S Tüür, A Mogenson m fl

Få begrepp är väl så ifrågasatta idag som nationalismen. Därför blir det fascinerande att ta del av ett möte mellan några av Nordens främsta kammarmusiker och tonsättare, där gränserna suddas ut och improviserade avsnitt bygger broar mellan verken och skapar en känsla av att sväva fritt i luften. Som fåglarna.

Ändå saknas inte karaktärsdrag.Upproriskheten hos litauiska Raminta Šerkšnytė, den förandligade ödmjukheten hos lettiske Peteris Vasks, den flödande melankolin hos Edvard Grieg och Anna-Lena Laurins skarpa skönhet— alla har sin egen nyans, samtidigt som färgerna smälter samman i en nordisk-baltisk palett droppande av havsskum, susande trädgrenar, måsskrik. Projektet är tillkommet för att fira de baltiska staternas självständighet för 100 år sedan, och gruppen har beställt nya verk av baltiska tonsättare.

Suveräne kontrabasisten Jordi Carrasco Hjelm öppnar med en folkligt klingande improvisation, innan medmusikerna gör entré och stämmer upp till Anna-Lena Laurins “Roots”. Altviolinisten Ellen Nisbeth ger allegretto-satsen ur Edvard Griegs Violinsonat nr 3 sinnlig värme, och uruppförandet av litauiska Raminta Šerkšnytės pianotrio “Konzertstück” blir en rytmiskt vibrerande explosion av temperament.

För konsertens andra halva står musikerna utplacerade på balkongen. Peteris Vasks lågmälda “Tria skatieni” öppnar ett fönster mot evigheten, leder sömlöst över i Tõnu Kõrvits solostycke “Sing over the sea” och Erkki-Sven Tüürs flöjtsolo “Inner monologue”, och flödar ner på scenen för Christoffer Sundqvists jazzigt coola improvisationer i “Kristallen den fina” och Anders Mogensens “Dark heavy night skies”.

Det är en alldeles underbar kväll vid Östersjön.

 

Radiosymfonikerna turnerar med smärtan som kreativ impuls

Harding möter Ibragimova

Recension i SvD 9/11 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Alina Ibragimova, violin; Daniel Harding; dirigent; Sveriges Radios symfoniorkester
Var: Berwaldhallen
Verk: A Pettersson – Symfonisk sats, R Schumann – Violinkonsert, H Berlioz – Scener ur ”Romeo och Julia”

När Sveriges Radios symfoniorkester beger sig ut på turné, bär de med sig en repertoar som delvis utgår från smärtan som kreativ impuls. Sofia Nyblom lyssnar till en vältrimmad orkester inför turnéstarten.

Såret utgör ofta en kreativ impuls i konstnärliga arbeten – självklart också i vanliga, banala människoliv. Men ofta ställs eftervärlden inför moraliska val när det gäller efterlämnade verk: är det rätt att framföra musik som en tonsättare gömt undan, eller att visa tavlor av en svårt sjuk konstnär? Fanns det en djupare anledning till att violinisten Joseph Joachim avvisade möjligheten att uruppföra sin vän Robert Schumanns sista stora orkesterverk, Violinkonserten – en mer komplex förklaring än att den inte var hans ”bästa” verk?

När jag hör ryska stjärnviolinisten Alina Ibragimova spela Violinkonserten med Sveriges Radios symfoniorkester kan jag förstå Joseph Joachim. Inte för att Violinkonserten är “dålig”, utan för att den i Ibragimovas berörande tolkning blir ett smärtsamt vittnesmål från en sjuk människa. Solisten spelar med djup, mättad klang, och kanaliserar varm sinnlighet in i violinstämmans ordlösa dialog med orkestern. Men trots ansatser till vemodig briljans tycks den Schumannska sagan ligga insvept i kvävande svart sorgedräkt. När den melankoliska mellansatsen utan förvarning övergår i polonäs, tvingas vi bevittna en patient som håller fasaden uppe genom att hasa runt i tungfotad dans.

Desto lättare är det att bejaka initiativet att presentera Allan Petterssons “Symfoniska sats” för en internationell publik. Här rör det sig inte om ett ratat partitur, utan om musik komponerad till en naturfilm 1973 – musik som självklart ska ha ett eget liv. Men det är inte precis Disneys “Fantasia”. Det bultande såret bakom symfonikerns världsfrälsarpatos driver den väldiga orkestern från stilla undran till förtvivlad agitation i rapsodiskt svällande utbrott, påpiskade av virveltrumman och pukornas ödesrytm. Detta korta stycke berör djupt existentiella frågor, som alltid hos Pettersson.

Plötsligt uppflammande kärlek gav Hector Berlioz impulsen att översätta sin Shakespeare-upplevelse till musik i “Romeo och Julia”, och med orkestersviten ur Berlioz symfoni sätter Daniel Harding ett vackert utropstecken efter de två melankoliska verken på konsertens första halva. Här utmanas framförallt träblåsarna i orkestern att i solistiska prestationer fånga drömmen, och äntligen ge dansen skimrande jubel.

Utöver Alina Ibragimova följer även violinisten Janine Jansen med Sveriges Radios symfoniorkester på turnén, som bär iväg till inte mindre än elva av Europas ledande konserthus.

Innerligt flödande körsång när Eric Ericson hyllas

Eric Ericsons födelsedag

Recension i SvD 27/10 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Mikaeli Kammarkör, Anders Eby, dirigent; Sissela Kyle, konferencier; Lena Swanberg, sång
Var: Eric Ericson-hallen
Verk av: Valborg Aulin, Gabriella Gullin, Hlldor Lundvik, Åke Malmfors, Ann-Sofi Söderqvist m fl

I helgen når 100-årsfirandet av kördirigenten Eric Ericson sin kulmen i Stockholm. I konsertsalen som fått hans namn, Eric Ericson-hallen, bjuder Anders Eby och Mikaeli Kammarkör på ett innerligt firande i vattnets och ljudvågornas tecken.

Eric Ericson är hundraåringen som efter sin bortgång fortsätter att sjunga genom hundratusentals svenska körsångare. ”Vad är det som gör att vi svenskar… håller på och sjunger så mycket?” Frågar sig kvällens konferencier Sissela Kyle, och kommer fram till att körsång utgör en lyckad kombo av jantelag och social kontroll. Kanske ger sången i ett sekulariserat land som vårt också en ursäkt för att ägna sig åt musikalisk trosbekännelse genom att landa i ett gemensamt ackord, vilka pastorssonen Ericsons hängivna arbete bäddat för.

Mikaeli Kammarkör visar i alla fall i fredagskvällens program upp en lyckad kombination av beprövad Ericson-repertoar och nyupptäckta skatter ur likaså jubilerande förlaget Gehrmans gömmor (grundat 1893). Vågorna spiller ner från den vackra gobelängen i fonden (skapad av konstnärerna Anita Graffman och Marina Aittalat) till Valborg Aulins “Vågornas vaggsång” (med Carlos Murakami), förvandlas till flödande tårar i Debussys och Hildur Lundviks melankoliska Verlaine-tonsättningar, och ljudhärmande regndroppsmusik i Knut Håkansons klassiska Våhr-Wijsa.

Dirigenten Anders Eby hör till de Ericson-elever som axlat manteln, dels genom att odla den skira körklangen, dels genom att adoptera den utmanande a cappella-repertoar som i sina bästa ögonblick är ett lyckat giftermål mellan lyrik och musik. Skönt att höra körklangen anta kropp och färg i Gösta Nyströms spännande svit “Golfiner”, och hitta spänstig strävhet i Sven-Erik Bäcks sakrala “Utrannsaka mig.”

Ingen vet bättre än en kvinnlig tonsättare vad ett förlag betyder för musikens vara eller icke-vara, men Sissela Kyles rufsiga presentationer överbetonar de återupptäckta på de levandes bekostnad. Lyckligtvis gäller det inte framförandena: jazzvokalisten Lena Swanberg bidrar till kontrastverkan i Ann-Sofi Söderqvists kraftfulla “What is Life?”, och till kvällens rofyllda ögonblick hör Jerker Leijons trosvissa Hjalmar Gullberg-svit och Gunnar de Frumeries mäktiga “Chaconne” för solopiano.

Firandet fortsätter i helgen med Radiokören och Eric Ericsons kammarkör (Konserthuset) och söndagens konsert i Eric Ericson-hallen med OD och Adolf Fredriks Gosskör, till hundraåringens ära och fröjd.

 

 

 

 

Heureka för den som söker kvinnliga förebilder

Krönika i SvD 181019

Kvinnans tid har kommit i och med metoo. Men hur märks den nya maktbalansen i musiklivet? Sofia Nyblom möter den sjungande dirigenten Barbara Hannigan, lyssnar på en jubilerande tonsättarförening och läser av antikens myter.

Kvinnans tid är nu! Tecknen har duggat tätt de senaste två veckorna, då kvinnliga kreatörer hamnat mitt i rampljuset. Tioårsjubileet för Kvast i helgen fyllde Konserthuset med pompösa orkesterklanger, symaskinsmusik och hundraåriga metoo-sånger av och med kvinnliga tonsättare och musiker. Utdelandet av Birgit Nilsson-priset förra veckan innebär inte bara erkänsla för Nina Stemmes förmåga att gestalta repertoarens mäktigaste sopranroller, utan också att den första kvinnan tar emot operans motsvarighet till ett Nobelpris.

Och i måndags delade Kungliga Musikaliska Akademien ut Rolf Schock-priset till sjungande dirigenten Barbara Hannigan, ett udda pris som placerar musiken i samma rum som vetenskapen – matematik, filosofi och arkitektur, som de andra tre (manliga) pristagarna representerar.

Barbara Hannigan är den perfekta pristagaren i det sammanhanget, en röstkonstnär som lyckas klyva hjärnan i en matematisk och en känslomässig del när hon både sjunger och dirigerar. I december kliver hon upp på pulten i Göteborgs konserthus för sin operadebut med Stravinskys “Rucklarens väg”. I rollen som tillträdande första gästdirigent för GSO, alltså: Anne Trulove, den kvinnliga protagonisten i Stravinskys opera, var hennes första operaroll någonsin.

Men könet spelar ingen roll för Barbara Hannigan, säger hon själv. Det är den konstnärliga processen, den utforskande attityden, som hon värdesätter. Indirekt är förstås hela Barbara Hannigans mångfacetterade konstnärskap ett enda “heureka!” för den som söker kvinnliga förebilder. Efter 85 uruppföranden av världsledande tonsättare – som sångerska – driver hon nu även sin dirigentkarriär, parallellt med ett mentorprogram för unga sångare och musiker, spetsprogrammet Equilibrium.

Men även om målet med Equilibrium är musikalisk jämställdhet, så blir resultat en bonus också i form av “empowerment” för kvinnor i branschen som tar över initiativet och kontrollen över sitt eget kunnande. Och maktobalansens manifestation i form av sexuella övergrepp är i grund och botten vad metoo handlar om. Hannigan tar inga risker: hon har all kompetens i sina egna händer. Jo, hon tar förstås massor av risker – och visar att det är möjligt.

Redan innan metoo exploderade för ett år sedan satt konstnärligt aktiva kvinnor inne med facit. Övergreppen i antikens mestadels sexistiska myter esteticeras och i viss mån rättfärdigas i musikdramatik och episkt gestaltad musik. Historikern Mary Beard beskriver i boken “Women and power: A manifesto” (Profile, London, 2017) hur den romerske skalden Ovidius i sina “Metamorfoser” radar upp varnande exempel på de öden som drabbar kvinnor som tar makten:

Philomela får tungan avskuren sedan Tereus våldtagit henne, Io förvandlas av Zeus till en råmande ko, Echo fråntas rätten till en dialog eftersom hon bara får höra sin egen röst studsa från bergsväggarna, och tvingas in i en relation med den egenkäre Narcissus.

George Benjamins opera “Written on skin”, som skrevs för Barbara Hannigan, påminner i kombinationen av våld och sensualism, arkaisk maktskildring och futuristisk dystopi om tv-serien “The handmaid’s tale”: den manliga huvudrollen, Beskyddaren, behandlar sin hustru som sin egendom, men hon undkommer honom genom att bli förälskad i en yngre konstnär. Den förtingligade kvinnan tar sin själ och sitt hjärta i besittning och undkommer Beskyddarens makt, genom att bli till konst.

Så är det till sist kvinnornas tur. När ett fenomen som Barbara Hannigan tar plats på pulten som både dirigent och sångerska slår hon sönder flera tabun samtidigt, och låter hela sitt väsen bli till konst – utan att behöva offra sig själv.