Trumpifierad musik – P2 dokumentär

Ett år har passerat sedan Donald Trump svor eden som USA:s president, men hur märks det nya presidentskapet i landets musikliv? Och vad säger musiker och kulturarbetare om sin nye president? Den frågan ställde jag mig i en serie program för Sveriges Radio P2, som sändes i januari 2018. “I förlängningen handlar detta fascinerande reportage förstås om något mer än bara Donald Trump och USA. Det handlar om symbiosen mellan estetik och politik i samhällen som hotar att tas över av tyranni och totalitärt tänkande”, skrev Björn Wiman i DN.

Ett år har passerat sedan Donald Trump svor eden som USA:s president, men hur märks det nya presidentskapet i landets musikliv? Och vad säger musiker och kulturarbetare om sin nye president? Den frågan ställde jag mig i en serie program för Sveriges Radio P2, som sändes i januari 2018.

Så här sade Donald Trump till musiktidskriften Rolling Stone 2015:

– Jag gillar musiker – de har en ovanlig talang som går bortom själva det musikaliska.

Frågan är hur amerikanska musiker och andra kulturarbetare själva gillar den nye presidenten, miljardären och före detta dokusåpa-aktören.

För att få svar reste jag reste jag från kust till kust i USA. Första programmet i serien utspelar sig på en countrygala i Nashville, i skuggan av masskjutningen i Las Vegas, och här medverkar bland andra: countryartisterna Josh Turner och Angaleena Presley, PR konsulten och politiske kommentatorn Kurt Bardella som tidigare var vid högerinriktade Breitbart News liksom kompositören DJ Spooky.

 I den andra delen av “Trumpifierad musik” stiger vi in i den amerikanska operans värld.

– Guldrushen och myten om att bli rik snabbt och leva helt utan begränsningar tillhör Trumps personliga mytologi som många desperata amerikaner bejakade när de gick till valurnorna, säger regissören Peter Sellars om sin och tonsättaren John Adams nya opera “Girls of the Golden West” som just haft världspremiär i San Francisco.

Jag möter dem och sångerskan G’Nai Bridges för ett samtal om Trumps personliga mytologi och om rasismen som krupit fram ur kulisserna.

En annan ny opera som skrivits i USA på senare tid är “War of the worlds” – “Världarnas krig” – av tonsättaren Annie Gosfield, efter H.G. Wells roman från 1898. Den blev ett världskänt radiodrama i USA i regi av Orson Wells 1938. Det skapade hysteri bland många lyssnare eftersom de trodde att invasionen från rymden som det handlade om var på riktigt.

Vi möter också New Yorkers kritiker Alex Ross och sopranen Rebecca Nelsen ur satirduon Operatico Politico, som gör operasatir om turerna i Vita huset på Youtube.

I tredje programmet av “Trumpifierad musik” möter vi några av de hundratusentals kvinnor som samlades den 21 januari 2017 för att protestera mot den nye presidenten Donald Trump.

Bland demonstranterna fanns artisten Madonna som uppmanade till revolution, och protesternas svallvågor ledde så småningom till #metoo-uppropet.

I den här delen möter vi några av de kvinnor som fortsatt att marschera och som idag driver den konstnärliga aktivismen på scener i Washington och New York: teaterchefen Molly Smith från Arena Stage i Washington, pjäsförfattaren Christina Ham, tonsättaren Mizzy Mazzoli, New York Times kritiker Elisabeth Vincentelli, Broadway-aktriserna Taylor Iman Jones och Jennifer Sanchez samt musikern Jessie Paris Smith.

Såhär skrev Björn Wiman om serien i Dagens Nyheter:

“I förlängningen handlar detta fascinerande reportage förstås om något mer än bara Donald Trump och USA. Det handlar om symbiosen mellan estetik och politik i samhällen som hotar att tas över av tyranni och totalitärt tänkande. Andrew Breitbart, grundaren av den högerextrema sajten med samma namn, talade om att ”politiken finns nedströms kulturen” – ett uttryck för en gammal insikt om att den som vill förändra samhället först måste påverka de institutioner som formar berättelsen om vilka vi är och var vi kommer ifrån – det ”kulturella narrativet”.

Världssopranen Nina Stemme – P2 dokumentär

Världens ledande konsert- och operahus tävlar om att få engagera den svenska sopranen Nina Stemme. I denhär dokumentären för Sveriges Radio P2 berättar hon exklusivt för Sofia Nyblom om den passion som göder hennes konstnärskap.

Det är en eld inuti mig, som ibland övergår till begynnande härdsmälta, säger Nina Stemme och fortsätter:

– Jag försöker känna att jag sjunger med hela kroppen – att varenda cell är engagerad.

En gång i tiden fick hon inte ens tillträde till körerna i Adolf Fredriks musikklasser och det sångliga självförtroendet var inte så stort.

– Jag tyckte jag sjöng ganska fult, men sjunga skulle man ju göra – för det hade jag gjort sedan jag var 9 år, säger Stemme och berättar om sin förvåning när hon fick sin första sångliga framgång vid high school i USA. Det var en framgången som ledde till sångstudier, men tidigt valde hon att prioritera familj och barn – även om inte operacheferna fann valet lika självklart.

– Jag provsjöng till Bayreuth, och fick inte större roller än Freia, berättar Nina Stemme.

Sofia Nyblom har träffat Nina Stemme strax efter det att hon genomfört fyra Wagners “Ring-cykler” våren 2017 på Kungliga Operan i Stockholm samt inför nypremiären på operan Turandot i San Francisco samma år.

I programmet medverkar röstcoachen Leif Lundberg samt regissörerna Staffan Valdemar Holmoch Christoph Loy. Vi hör dessutom operachefen Matthew Shilvock vid San Francisco Opera och Sveriges generalkonsul i Los Angeles Barbro Osher beskriva intrycken av Ninas första Brynhilde.

En P2 Dokumentär av Sofia Nyblom/produktionsbolaget Munck.

Sårig historia bakom allvarstyngd Bernsteinhyllning.

När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.

Genre: Konsert/ Konserthuset, Stockholm
Medverkande:
Wienerfilharmonikerna, Daniel Harding, Elisabeth Kulman (Bernstein)

När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.

RECENSION

Det måste vara överraskningen som får publiken att ställa sig på sidorna och applådera, när den ena Wienerfilharmonikern efter den andra strömmar genom Konserthusets foajé. Daniel Harding har just slagit av den jublande finalen i Gustav Mahlers femte symfoni, och låtit det förra århundradets vackraste musik sprida sin väldoft. Rosiga om kinderna glider de förbi, männen i frack och en handfull kvinnor. Känner de sitt ansvar som bärare av historien? Att hylla minnet av Bernstein innebär att peka på en sårig period i orkesterns historia, när musik av judiska tonsättare hamnade i giftskåpet och kollegor skickades till dödslägren.

När Leonard Bernstein anlände till Wien 1970 för att dirigera 5:e symfonin, så hade den inte spelats där sedan nazisternas intåg med Anschluss 1938. De motsträviga musikerna ville spela “riktig” tysk musik av Beethoven och Brahms – men kapitulerade för den judisk-amerikanske megastjärnans lidelsefulla tolkningar av den forne chefsdirigentens partitur. The rest is history.

Daniel Harding, som klivit upp på pulten i sista sekund, har gjort Mahlers musik till sin egen signatur och borde vara perfekt ersättare för insjuknade Zubin Mehta. Men storheten hos Bernstein var hans komplexitet. Bakom dystopikern Bernstein, som såg Mahler som profet för 1900-talets fasor, fanns teatermannen som glömde sorgerna på nattklubbsgolvet. Daniel Harding tar denna kväll både Mahler och Bernstein själv på för stort allvar – och glömmer att även sorgen har en rörelse framåt. Väl tungfotad känns därför sorgmarschen i Mahlersymfonins första sats, medan scherzots galna vals skulle ha vunnit på lite mindre kontroll.

Också öppningen med Bernsteins första symfoni, “Jeremiah”, känns därför avslagen, istället för att erinra om den brinnande “J’accuse” som blev kompositörens stora genombrott i New York krigsvåren 1944. “Jeremiah” har ena foten i den ukrainska shtetln och den andra på Broadway. Men den sinnesrörelse som fyller bönen i synagogan vill inte infinna sig, trots mezzon Elisabeth Kulmans ömsinta tolkning av den bibliske Jeremias profetia om världsbrand och krigsoffrets gråt i verkets sista sats.

I mitt eget minne av Leonard Bernstein är han omgiven av ljus, avslappnad i tillit till Mahlers universum framför New York Philharmonic, något år före sin död. Jag ser honom framför mig igen när Wienerfilharmonikerna låter Mahlers adagietto sväva i vårkvällen. En påminnelse om skönheten som trotsar mörkrets klo.

Chopins romantik överglänser Adès dödsdans

Recension i Svenska Dagbladet

Chopins pianokonsert nr 1 och Adès ”Totentanz

Daniel Harding, Jan Licieski (Chopin), Mark Stone och Jennifer Johnston (Adès), Sveriges Radios symfoniorkester

Brittiske tonsättaren Thomas Adès har uppmärksammats för sina operor, senast ”The Exterminating Angel”, och han hämtar temat till kantaten ”Totentanz” (Dödsdans) från en medeltida väggmålning i Maria-kyrkan i Lübeck. Verket uruppfördes vid BBC Proms 2013, och är tillägnat den polske tonsättaren Witold Lutosławski.

 

Men Adès symfoniska fresk lånar snarare den skoningslösa dramaturgin från en nyhetssändning från 2017, än från ett medeltida mysteriespel eller en sentida moralitet som “Carmina Burana”. För när hans krigsmaskin av instrument med hela åtta slagverkare i fonden rullas in på scenen i Berwaldhallen kastas jag ut på slagfältet, sicksackande mellan bombkrevader, med “Dies irae”-hymnen som knyckigt soundtrack till en grotesk dans.

Thomas Adès överträffar sig själv i suggestiva ljudeffekter, och Sveriges Radios symfoniorkester är en hängiven armé. Det finns en sadistisk njutning i gestaltningen av träblåsarnas gasliknande kluster, illusionen av blodblandat grus som följer kontrabasarnas kolonn när en efter en släpas ut med fötterna först. Bara Döden står pall – ruggigt bra tolkad av Mark Stone med sotad basbaryton – medan mänskligheten darrar av ångest. Jennifer Johnstons innerliga mezzo har på sin lott att spela såväl uppblåst påve som pragmatisk bonde och betänksam munk, i persongalleriet som Adès länkar samman med frustande energi.

 Det är färgstarkt och våldsamt, och jag blir närmast lättad när ett stänk av sötma à la Mahlers “Kindertotenlieder” skymtar fram i den lilla vaggvisan som för den lilla babyn till sista vilan. Men någonstans saknar jag en ännu större kontrastverkan: den delikata humorn, den existentiella ödsligheten som i Sjostakovitjs “Babij Jar” eller Benjamin Brittens “War requiem “verkligen tvingar åhöraren att kippa efter andan.

Kanske är det också det som får dirigent-general Daniel Harding att kapitulera inför Adès rytmiskt komplexa räkneexercis. Det är som om han rusar fram utan att hämta andan, utan att riktigt våga jazza loss när Döden plockar fram sina maracas och driver med den pretentiöse Kungen.

Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin.
Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin. Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio

Mer hemmastadd var Daniel Harding med de böjliga fraserna i Frédéric Chopins första pianokonsert före paus. Den svärmiskt romantiska konserten är tillägnad Chopins väninna och kompositionselev Delfina Potocka, som dessutom lär ha vakat över honom då han låg på dödsbädden. Den unge pianisten Jan Liesickis ömsinta anslag möttes fint av Sveriges Radios symfoniorkester i kammarmusikaliskt utmejslad poesi. Flygelns duett med solofagotten i Nocturnen blev en ordlös kurtis, innan Jan Lisiecki lät spindelvävar av harmonier upplösas som dagdrömmar inför en krass verklighet.

 

Ansvaret vilar tungt på Musikaliska akademien

Operasångaren Håkan Hagegård lämnar sitt aktiva arbete i Kungliga Musikaliska akademien efter anklagelser om sexuella trakasserier. Kanske har man därmed lyckats undvika en annalkande kris.

Ingmar Bergmans ”Trollflöjten” inleds med bilden av ett öppet, oskuldsfullt flickansikte som vänder sig mot scenen. När ridån går upp ska ett drama utspela sig som handlar om mörker och ljus, om kärlek och övergrepp. Om liv och död, och om konst.

Detta ansikte kommer för mig när pressmeddelandet om att operasångaren Håkan Hagegård lämnar sitt aktiva arbete i Musikaliska akademien når medierna, samtidigt som han avvisar anklagelserna om sexuella trakasserier. Styrelsen för Kungliga Musikaliska akademien meddelar också att den välkomnar Hagegårds beslut.

Vad betyder detta? Dels att man lyckats undvika en annalkande kris. Håkan Hagegård är en av Sveriges mest kända sångare. En underbar, lyrisk baryton med sällsynt känsla för samspelet mellan text och musik, som under flera decennier turnerade världen runt. Mitt tioåriga flickjag charmades fullständigt av flickjägaren och fågelfångaren Papageno. Med genombrottet i Bergmans “Trollflöjten” etsade sig Hagegård in i folksjälen.

Fastforward några decennier till #metoo-uppropet hösten 2017, och publiceringen av P2-dokumentären “Don Juan på Musikhögskolan”. Berättelsen om hur ett par namnkunniga – men icke namngivna – pedagoger och ledamöter i Musikaliska akademien missbrukat sin makt och begått övergrepp samtidigt som institutionsledningarna tittade bort, blottlade tystnadskulturen inom musikvärlden.

Få med insyn i musikvärlden var förvånade. De flesta visste vilka som utpekades. Offentligt kända hemligheter – men ingen av kvinnorna har ens i dag vågat träda fram med namn. Som frilansar är de rädda för att äventyra sina karriärer.

Sångerskan Tove Dahlberg vittnade i uppropet #visjungerut, och var tidigare facklig ordförande för Sångaravdelningen i Teaterförbundet. “Det är bra att han träder tillbaka, det visar att han inser allvaret i frågan”, berättar hon för mig.

Men hon är bekymrad över att Hagegård samtidigt tillbakavisar alla anklagelser, trots att det är känt att han har tvingats lämna en rad anställningar – Musikhögskolan i Oslo, Birgit Nilsson-professuren i Stockholm, Operahögskolan i Stockholm samt operastudion vid Metropolitan Opera – på grund av anklagelser om sexuella trakasserier.

“Så många sångstuderande har upprepade gånger rapporterat till sina rektorer om sexuella trakasserier från hans sida. Trots detta har frågan om hans skuld inte utretts, vilket är mycket beklagligt”.

Parallellerna till rapporteringen om Kulturprofilen och stormen kring Svenska Akademien är uppenbara. När jag intervjuade Musikaliska akademiens sekreterare Fredrik Wetterqvist för några veckor sedan beskrev han sin frustration över tystnadskulturen. Men han ivrade också för att reformera stadgarna och möjliggöra uteslutning, när en ledamots handlande riskerar att skada akademien. Musikaliska akademiens preses Susanne Rydén skriver till SvD att hon gläds åt Hagegårds beslut. “Nu kan vi sikta framåt och ägna all vår kraft åt transparenta och trygga förhållande i de sammanhang där vi verkar. ”

Även om Musikaliska akademien avlett krisen så vilar ansvaret fortfarande tungt på ledamöterna, och på dem som leder svenskt musikliv. Flickansiktet i öppningsscenen till “Trollflöjten” speglar tilliten, förhoppningarna hos kvinnorna som drömt om ett liv i musiken. Spelet har bara börjat.

SOFIA NYBLOM

I Andreas värld vill man vara – recension i Svenska Dagbladet

Tonsättarweekend: Andrea Tarrodi 

Medverkande : Kungliga Filharmoniska orkestern, Peter Friis-Johansson, Dalia Stasevka (”Stellar Clouds”, ”Wildwood”, 11/4). Musica Vitae, Malin Broman, Pekka Kuusisto (”Acanthes”, 12/4)
Var: Stockholms konserthus

Konserthuset har varit Andrea Tarrodis akademi och andra hem under studieåren, då hon arbetat där som konsertvärd. Under helgen utgör det en självklar arena för en konstnär på väg ut i världen, med Grammis och flera priser under armen. Och varje musikalisk berättelse som presenteras under de första två kvällarna bygger på en tydligt Tarrodisk gestik. Modala tonarter som klingar vind och luft, vitaliserande rytmer, och växelspel mellan mörker och ljus, skörhet och majestät, är färgerna i Andrea Tarrodis palett.

I Andreas värld vill man vara: den är nämligen full av mirakel. Förundran över livets skönhet, nästan barnslig hänförelse, uppfyller de tidiga tondikterna som öppnar invigningskvällen. Filmiskt vacker är den vandring genom städerna i Cinque Terre som kantas av bastrummans bränningar, klockklang och italiensk puls i verket “Liguria” (2012).

I invigningskvällens första uruppförande, pianokonserten “Stellar Clouds”, dansar den enastående solisten Peter Friis-Johansson ut i kosmos med flygeln som en blänkande, tyngdlös satellit. Bekymmerslöst fångar han signaler från galaxens yttersta hörn, silar meteorsvärmar genom ett nät av skira tonkaskader och fintar en speldosevals till harpan förbi tutti-orkesterns massiva, svarta hål. Verkets fem satsdelar beskriver stjärnor som föds och dör, och vissa musikaliska klichéer – utomjordiskt höga övertonsklanger, Starwars-maffigt brass – är kanske svåra att undvika. Men snarare än John Williams är Andrea Tarrodi smittad av visionen hos mystiker som Kaija Saariaho eller Henri Dutilleux.

Foto: Jan-Olof Wedin.

Ett av Claude Debussys hyfsat opersonliga stycken, det Botticelli-inspirerade “Printemps” (Våren), fick leda över till kvällens andra uruppförande, tondikten “Wildwood”. Här vänder Tarrodi på dramaturgin: istället för gryningsskimmer, öppnar verket mitt i mörka skogen. Gradvis tänds tilliten till den lilla dubbelkvintett av stråkar som kämpar mot ett ansiktslöst monster. I verkets sista takter tecknas ett skirt grenverk i spröda flagioletter.

Trots kompetent ledning lyckades dirigenten Dalia Stasevska inte riktigt förlösa Kungliga Filharmonikernas leklust i Tarrodis expansiva klangvävar. Däremot framträdde under festivalens andra kväll gästspelande Musica Vitae i glänsande musikalisk form under konstnärlige ledaren Malin Broman, med violinisten Pekka Kuusisto som gäst i nya dubbelkonserten “Acanthes”.

Här plockar synesteten Andrea Tarrodi färg och schwung från Henri Matisse klippta blomstersilhuetter (konstverket “Acanthes”). Men växelspelet mellan återhållen elegans, blixtrande furioso och kurbitsblommig folklighet bidrog till ett bitvis fragmentariskt intryck av detta första framförande. Programmässigt var dock balansen perfekt, med Bartóks dansanta duetter som kontrast och Schönbergs “Verklärte Nacht” som andlös final.

Det händer att Andrea Tarrodi fastnar i manér, och glömmer upptäcktsresan. Lusten till fågelglissandon och skygga övertonsspektra får inte hindra utvecklingen av en berättarröst med talang för utopier.

SOFIA NYBLOM

Så förvandlades lilla huset på prärien till Vita huset

År 2017 var det 150 år sedan barnboksförfattaren Laura Ingalls Wilder gick bort, och i samband med research för min radioserie från USA för P2, Trumpifierad musik, upptäckte jag att hon uppmärksammats en hel del i USA på senare år. I min artikel för DN  22/3 2018 ger jag några förklaringar:

“Laura Ingalls Wilders boksvit ”Lilla huset på prärien” har större betydelse än man kan tro för vapenlobbyn och den libertarianska rörelsen i dagens USA. Nu kommer en rad nya böcker om nybyggarflickan som formade en politisk våg, skriver Sofia Nyblom.

 

Lilla huset.jpg

Laura Ingalls Wilders böcker tillhör den amerikanska litteraturens kanon. Berättelsen om nybyggarfamiljen som jagade den amerikanska drömmen på 1870-talet i en täckt vagn, med hunden Jack och pappans jaktgevär som enda försvar, var bland det första jag läste på egen hand. Tv-serien på 1970-talet fångade aldrig min fantasi, men jag kidnappades ändå ofrivilligt av pionjärmodet och hobbypysslandet som franchisingen av den kultförklarade serien inspirerat till.

I samband med 150-årsjubileet av Laura Ingalls Wilders födelse förra året kom en rad nya böcker kring “Lilla huset på prärien”. Debatten har flammat upp sedan den konservativa Tea party-rörelsen år 2012 började använda böckerna för att lära ut libertarianismens förväntan på “lived liberty”. Än mer aktuell har författaren blivit sedan Donald Trump blev president, och debatten lär bli en mindre präriebrand när den långfilm som Paramount planerar får premiär. Om böckerna representerar “amerikanska värderingar” – hur mycket av en högerstyrd agenda, nedärvd sedan Puritanerna seglade över med ”The Mayflower”,  ligger i så fall i detta?

”Pappa, jag vill ha en papoose! Jag vill ha en liten indianbaby!”

I slutet av “Det lilla huset på prärien” iakttar den 5-åriga Laura hur en kolonn av sammanbitna indianer korsar prärien i North Dakota på hästryggen. Lauras ögon möter den nattsvarta blicken hos en nyfödd baby. Dagarna innan har hennes pappa Charles gjutit gevärskulor, medan stridsropen hörs från indianlägret. “Bara en död indian är en bra indian”, säger en av familjens grannar, med Minnesota-massakern 1862 i färskt minne. Pappa Charles protesterar: indianerna kan nog vara fredliga, men borde veta när de är besegrade. Den amerikanska drömmens pris heter våld och underkastelse.

Kärleken till den fria horisonten i Wilders böcker har kommit att representera myten om “making America great”, efter det blodiga inbördeskriget. Men när pionjärflickans blick möter indianbabyns ser hon sig själv i en spegel, i en alternativ berättelse där de två barnen möts i stället för att tvingas isär.

Skuggorna kring familjen på prärien dränks i pappans fiolspel, i ett ljust narrativ om framgång trots motgångar. Verklighetens nybyggarliv byggde på darwinistiska överlevnadsvillkor. The homesteading act från 1870 erbjöd möjligheten att gör en bit mark till sin – “proving up”. Hade man efter fem år odlat marken, byggt en jordkula och låtit bli att duka under för präriebränder och gräshoppsinvasioner – då fick man marken till skänks av staten.

Björn Wiman: Donald Trumps högaffel visar hur kulturhatarna vill ta över samhället 

Hade Laura Ingalls Wilder en dold politisk agenda? Eller var det hennes dotter som vävde in konservativ ideologi i böckerna, medan hon själv formades till libertariansk aktivist? Flera nya biografier avslöjar dotterns roll i arbetet med böckerna.

 Individualismen, kvinnans plats i hemmet, konsten att klara livhanken utan stat och regering är honnörsord som Laura Ingalls Wilder framhöll. Men den som omsatte dem till propaganda var Lauras dotter, journalisten Rose Wilder Lane, vars reportage för amerikanska husmorstidningar på 40-talet ersattes av politiska pamfletter för den anarkistiskt högerorienterade libertarianska rörelsen.

Den öppet libertarianska författaren Christine Woodside (”Libertarians on the prairie”, Arcade Publishing) fokuserar på Roses arbete som hemlig redaktör. I Woodsides bitvis spekulativa bok får läsaren intrycket att det visserligen är Laura som stått för råmaterialet, medan Rose format berättelserna till litteratur på sanningens bekostnad – och för sin egen politiska agendas skull.

Sporrad av känslan att Wilders böcker annekterats av politiska intressen har Caroline Fraser gett ut en omfattande biografi som närmast är en äreräddning. ”Prairie fires – The american dreams of Laura Ingalls Wilder” (Metropolitan Books) skildrar hur barnbokssviten växer fram under de dramatiska nödåren på 1930-talet och bokstavligen räddar livet på familjen. Striden mellan ideologi och konstnärlig integritet mellan mor och dotter slipar fram böckernas slutliga form.

Vem var då Rose Wilder? Som enda barnet hatade hon sin fattiga nybyggaruppväxt i Mansfield, Missouri. Hon flydde till San Francisco, innan hon bröt upp från ett kort äktenskap och reste till Europa i första världskrigets spår. Ett kort besök i Sovjet fick henne att tappa intresset för kommunismen, och hemlängtan tog över.

Journalisten Rose Wilder Lane hade ett lättvindigt förhållande till sanningen: Charlie Chaplin stämde henne för förtal, medan den republikanske presidenten Herbert Hoover gillade hennes bitvis fejkade biografi. Virtuost publicerade hon reportage i serieform. Men en dag tröt fantasin hos Rose.

“Gud! Jag behöver pengar!” skrev Rose Wilder i sin dagbok 1933. Det var hon inte ensam om. Efter börskraschen på Wall Street bjöd 1930-talet på den värsta torka USA upplevt i mannaminne. En apokalyptisk aprildag 1935 – Black Sunday – mörknade luften av att 300 miljoner ton jord – hela präriens ytskikt – sögs in i en virvelstorm. Naturen straffade nybyggarna.

Böckerna tog knäcken på relationen mellan Rose och Laura. Men de visade sig vara precis det motgift Amerika behövde under depressionen och under kriget.

Samma år gick president Franklin D Roosevelt ut i radio för att försvara det batteri av statlig reglering som gick under namnet The new deal. Han väckte Roses och Lauras och alla svältande lantbrukares ursinne. Ett ursinne som satte fröet till Roses libertarianska filosofi, och som än i dag göder motsättningarna i Amerika.

Redan före börskraschen hade mor och dotter börjat samla in berättelser från Lauras barndom. Rose vävde in dem i sin nybyggarroman ”Let the hurricane roar”, till Lauras förtret. När den ekonomiska situationen blev akut tog Rose kommandot, och redigerade om mammans råa, självbiografiska utkast till sagoskimrande barnboksformat. Böckerna tog knäcken på relationen mellan Rose och Laura. Men de visade sig vara precis det motgift Amerika behövde under depressionen och under kriget.

Den alltmer aktivistiska libertarianen Rose pläderade för folkomröstning mot den amerikanska krigsinsatsen. Hon förklarade sig till och med villig att åka till Washington och skjuta ihjäl president Roosevelt. Roses politiska ansträngningar kulminerade samma år som hennes mamma släppte sista boken i serien – krigsåret 1943.

Detta mörka år skördade Laura Ingalls Wilder beröm för sista boken, “De gyllene åren”, medan musikalen “Oklahoma!” bedövade krigsångesten på Broadway med nybyggaroptimism.

I skuggan av sin mors framgång publicerade Rose Wilder Lane 1943 sitt politiska manifest: “The discovery of freedom”, tillägnad nybyggarens fysiska styrka och oberoende: “Guden som skapat Amerika”. Samma år utkom Ayn Rands lika politiska roman “Fountainhead” och Isabel Patersons “God of the machine”. Tillsammans kom dessa tre kvinnor – Wilder Lane, Paterson och Rand – att forma den libertarianska rörelsen. En rörelse som i dag frodas i ett USA där vapenlobbyn och de evangelikala kristna kontrollerar agendan i Vita huset, och Silicon Valley-entreprenörerna duckar för moraliska hänsyn i sin exploatering av den oändliga, virtuella horisont som heter internet.

Caroline Fraser, författaren till ”Prairie fires”, menar att tv-versionen av böckerna 1974 gjorde “Lilla huset på prärien” till politiskt slagträ. Serien är en snusförnuftig predikan om kvinnlig flit och manligt hjältemod i västernformat, som i stora delar är en fri spin-off.

Som producent och medförfattare till tv-serien satte Michael Landon – känd från “Bröderna Cartwright” – sig själv i huvudrollen, och fiktionaliserade Laura Ingalls Wilders liv ytterligare ett varv. “De där förbannade politikerna i Washington,” utbrister Michael Landons pappa Charles gång på gång. Motgångarna är regeringens fel, men när familjen tacklar stormarna flödar tårarna av tacksamhet till Gud hos puritanernas barnbarn.

Rose fick inga egna barn, men adoptivsonen Roger McBride ärvde både hennes libertarianska ideologi och rättigheterna till böckerna. Det var också han som sålde tv-rättigheterna till NBC, parallellt med att han själv gick ut som presidentkandidat för Libertarianska partiet år 1975.

Presidentkandidat McBride gjorde en show av att flyga in till sina kampanjmöten i privatplan, och drog växlar på sin koppling till tv-serien. Samtidigt kampanjade han för att ta bort skatter, lägga ner i princip alla statliga myndigheter – och för fria droger och vapen.

”Äntligen har jag slutat drömma att jag går nerför den där mörka stigen,” skriver Laura Ingalls Wilder till sin dotter när hon satt punkt.

Knappast något land i världen har så framgångsrikt som USA lyckats göra guld av sina historiska trauman. I Hollywoods, Fox News och IT-miljardärernas narrativ är sanningen mindre viktig än en “happy ending”, och där sagan inte räcker till kan en liberal drogpolitik döva smärtan.

Även om Laura Ingalls Wilder till slut kunde sova gott om natten, är revolvern på hennes nattduksbord en symbol för vad den amerikanska drömmen förvandlats till: en mardröm som hotar skjuta landet i stycken. En symbol för den plågsamma omvärderingen av en storslagen myt. Myten som byggt Amerika.

Sofia Nyblom