”Vad hände med min farfar i ökända klostret?”

Kremsmünsters hemlighet, reportage i SvD 19/1 2019

Nazism, pennalism och systematiska övergrepp. Klostret i Kremsmünster har en lång historia som katolskt bildningscentrum – men bär också på ett mörkt arv. SvD:s Sofia Nyblom reser till Österrike för att förstå en gåtfull del av sin egen familjs förflutna.

English translation:https://sofianyblom.com/2019/02/27/what-happened-to-my-grandfather-in-the-infamous-monastery/

Över den yttre porten till Benediktiner-klostret i Kremsmünster står det med stora bokstäver: Dieses Tor soll jedem offen stehen, Der ehrbar will durch selbes gehen. ”Denna port ska stå öppen för var och en som är beredd att gå ärbar genom den.”

Trots att natten är stjärnklar när jag blir hämtad på stationen av en Benediktiner-munk i fotsid klädnad, så är mörkret påtagligt då jag kliver ur bilen på den innersta av klostergårdarna.

Varje detalj i arkitekten Carlo Antonio Carlones väldiga barockkloster skvallrar om dess forna betydelse som bildningscentrum och religiöst nav. Jag kan inte låta bli att fundera över hur fantastisk och skrämmande anblicken måste ha varit för två svenska pojkar som anlände hit, strax före första världskrigets utbrott.

Fortsätt läsa ”Vad hände med min farfar i ökända klostret?”

Usher

Rickard Söderberg övertygar som demonläkare och Kammarensemblen blåser nytt liv i ”Usher” på Folkoperan. Philippe Quesnes iscensättning av detta kammardrama med apokalyptisk underton fängslar.

Genre: Opera Regi: scenografi, kostym, ljus: Philippe QuesneMedverkande Ola Eliasson, Olle Persson, Alexandra Büchel, Rickard Söderberg, Kammarensemblen Var: Folkoperan Musik: Claude Debussy, Annelies Van Parys. Libretto: Debussy, Gaea Schoeters (efter E A Poe). Översättning: Mira Bartov. Dirigent: Marit Strindlund. Mask, peruk: Therésia Frisk

Recension i SvD 15/9 2019

Liksom invånarna i Huset Usher är levande döda, är verket ”Usher” något av en levande död som lockat flera tonsättare att försöka fullborda Claude Debussys opera efter att han gick i graven 1918. Och det finns något kannibalistiskt över den belgiska tonsättaren Annelies Van Parys sätt att blåsa nytt liv i torson, som är synkront med Edgar Allan Poes berättelse.

Den viktorianska skräckgotiken gör nämligen ”Usher” till en syster-opera till ”Pelléas och Mélisande”, men myten om ”the haunted house” går även igen i Bartóks ”Blåskägg”, Dracula och förstås i skräckfilmer som ”The Shining”. 

Drömmen skjuts sönder till storartad musik

I amerikansk kultur suddas gränsen mellan verklighet och fiktion ut, och musiken spelar en viktig roll för mytbildningen.

Krönika i SvD 15/2 2019

I helgen övervarade jag en föreställning på Göteborgsoperan, Mascagnis ”Cavalleria rusticana”, som avbröts två gånger av att personer i publiken insjuknade och fick föras ut. En surrealistisk upplevelse som grep in i svartsjukedramat på scenen. Upprörda röster kallade på läkare, ficklampor fladdrade i salongen medan människor slussades ut i foajén och ridån gick ner. 

Fördröjningen innan vi andra i salongen insåg att det var blodigt allvar säger något om dramats förmåga att skapa suggestion. Med beundransvärt jämnmod fortsatte sångarna och musikerna som om avbrottet varit en pjäs i pjäsen, inte olikt commedian i Leoncavallos ”Pagliacci” som kulminerar i dubbelmord. 

Cavalleria rusticana & Pagliacci

Livet överträffar för det mesta teatern, och den italienska verismen har ännu drygt hundra år sedan svartsjukedramerna ”Cavalleria rusticana” och ”Pagliacci” uruppfördes förmågan att beröra på djupet.

Genre:  Opera Regi: Damiano Michieletto Medverkande: Annalena Persson, Joachim Bäckström, Rosalind Plowright, Åke Zetterström, Ann-Kristin Jones; Tomas Lind, Carolina Sandgren, Mats Persson, Markus Pettersson, Luthando Qave Var: Göteborgsoperan Musik: Pietro Mascagni (Cavalleria rusticana), Ruggiero Leoncavallo (Pagliacci). Dirigent: Pier Giorgio Morandi. Iscensättning: Rodula Gaitanou. Scenografi: Paolo Fantin. Kostym: Carla Teti. Ljus: Alessandro Carletti

Recension i SvD 10/2 2019

Första tablån är som en fryst filmruta, där den enda rörelsen består av en kvinnas hulkanden över en död manskropp. Omkring dem står en grupp människor förstenade av skräck. Mascagnis ”Cavalleria rusticana” börjar och slutar där, i hedersmordet på Alfios rival, Turiddu, medan uvertyren målar upp huvudkaraktärernas svallande känslor i starka färger. 

Scen och orkesterdike måste vara sammangjutna i verismen, och med Pier Giorgio Morandi i spetsen kunde inte förutsättningarna vara bättre vid lördagens premiär på Göteborgsoperan, ett samarbete med flera internationella operahus. Det är hans säkra musikaliska handlag med orkestern, i kombination med iscensättningens filmiska grepp och fina sångarinsatser, som garanterar framgången av kombinationsföreställningen med Ruggiero Leoncavallos ”Pagliacci”. 

Karmelitsystrarna

Anne Sofie von Otter gör efterlängtad återkomst till Kungliga Operan i ”Karmelitsystrarna” med ett drabbande porträtt av den åldriga Madame de Croissy.

Genre: Opera Regi: Johanna Garpe Medverkande: Camilla Tilling, Anne Sofie von Otter, Sara Olsson, Susanne Resmark, Sofie Asplund, Jeremy Carpenter, Joel Annmo m fl. Hovkapellet, Kungliga Operans kör Var: Kungliga Operan Text: E Levery efter G Bernanos/G le Fort Koreografi: Håkan Mayer Musik: Francis Poulenc. Dirigent: Marc Soustrot. Scenografi: Per A Jonsson. Kostym: Nina Sandström.

Recension i SvD 3/2 2019

Det skulle kunna vara ett ominöst sammanträffande, att nypremiären på Francis Poulencs opera ”Karmelitsystrarna” äger rum dagen efter att USA och Ryssland hävt överenskommelsen om medeldistanskärnvapen. För det är en känsla av domedagssekt över nunnorna som möter döden med sång, i Johanna Garpes iscensättning som till stora delar utspelar sig inom en och samma bunkerliknande struktur.

Som om Syster Blanche av Kristi Dödsångest, Syster Marie av Inkarnationen och alla de andra vore passagerare ombord på Harry Martinsons ”Aniara”, som för övrigt började sin färd ut mot Lyrans stjärnbild samma år som Poulencs existentiellt laddade passionsdrama hade sin premiär, 1956. Inte så konstigt om en och annan i publiken just denna kväll söker sig mot utgångarna innan ridån, och bilan, fallit.

What happened to my grandfather in the infamous monastery?

English translation of article by Sofia Nyblom, originally published in Svenska Dagbladet on January 19, 2019: 

Above the outer gate of the Benedictine monastery in Kremsmünster large letters announce:

“This gate should be open to everyone who is willing to walk honorably through it. ”

Fortsätt läsa What happened to my grandfather in the infamous monastery?

Underjordisk kabaré fångar snillrikt samtiden

Recension i SvD 27/1 2019

Den sista kabarén!

Genre: Teater
Medverkande: Sara Jangfeldt (text & musik), Andreas T Olsson (text), Fredrik Meyer (piano & ljud)
Var: Under fontänen. Kulturhuset Stadsteatern (samarbete med Dramaten)
Kostym: Gudrun Rösnes Ljus: Robert Larein

Var är kabarén när vi behöver den för att tolka vårt ombytliga, teatrala tidevarv? Jo, på Soppteaterns nya, tillfälliga scen Under fontänen där sångerskan, kompositören och musikalartisten Sara Jangfeldt klivit in som ny konstnärlig ledare. Det är en snilleblixt att skriva in Kulturhuset Stadsteaterns och Dramatens ombyggnad och tillfälliga stängning, och den historiska regeringskrisen i en flippad, meta-teatral kabaré.

Sara Jangfeldt och Dramatenkollegan Andreas T Olsson representerar två olika sorters teaterkultur som tvingas in i ett otippat samarbete. I kofferten som Olsson släpat från Dramaten finns Hamlets dödskalle och Karl Gerhards politiska kupletter. Båda visar sig användbara i jakten på det där som ligger och ruttnar någonstans i landet Sverige, och får hela statsapparaten och den svenska identiteten att kippa efter syre.

En kvinnlig högtalarröst (Katarina Ewerlöf) annonserar med allt tätare mellanrum att Kaknästornet, nyinvigda Nationalmuseum och en rad andra institutioner läggs ner. Hur ska en stackars kulturarbetare slippa undan deportering till någon utrikisk kulturkoloni, annat än genom att bilda enad front på den underjordiska scenen under Sergels torgs ikoniska fontän, frågar sig paret och Fredrik Meyer vid ”fattig-pianot”. Fortsätt läsa Underjordisk kabaré fångar snillrikt samtiden