En svensk ”Amadeus” förändrade svensk musik

Likt ett skeleton. Johan Helmich Roman. Hans liv

I en tid när musiken var antingen propaganda eller underhållning hävdade Johan Helmich Roman dess förmåga att lyfta mänskoanden ovan det mörka jordelivet. Sofia Nyblom läser Ernst Brunners biografi som ibland är tålamodsprövande detaljrik, men som växer och till sist visar den uthållige tonsättaren, idealist in i döden.

Detaljerna kring hur den tvåfaldige änklingen tillika hovkapellmästaren Johan Helmich Roman försöker bota cancersvulsten på tungan som till sist tar hans liv 1758 i Haraldsmåla, Småland, besparas läsaren av ”Likt ett skeleton”. I gengäld är Ernst Brunners biografi full av fantasifulla botemedel för olika åkommor, alltifrån mosad harhjärna till hästspillning. Såväl kungliga som frälse kroppars och Svea Rikes olika stadier av förfall under Frihetstiden beskrivs ingående i ”Likt ett skeleton”.

Det var en fruktansvärd tid, där en konstnär som Roman kämpade i konstant snålblåst. Lite ”Amadeus”-varning är det över vinklingen i boken, men kanske lider Roman än i dag av den nonchalans som flera av hans arbetsgivare från Karl XII och framåt visade när de föredrog utrikiska klanger framför hans egen musik. Det är som om den filosofiske virtuosen vädjar till oss efterkommande om att bli uppskattad som den reformator av den svenska musiken han faktiskt var. Ernst Brunner ser till att hans talan äntligen blir förd. Fortsätt läsa En svensk ”Amadeus” förändrade svensk musik

Hur ska vi börja uppskatta den ”svenska” musiken?

Krönika i SvD 11/1 2019

Vad definierar ”svensk” musik? Och hur klingar i så fall ”det svenska”? I debatten om svenskhet har det handlat om hur folkmusiken kidnappats av nationalismen. Men kontroversen kring det ”svenska” kulturarvet har mer komplexa rötter. Sofia Nyblom lyssnar till aktuelle 1700-talstonsättaren Johan Helmich Roman för att förstå hur bråket började.

Är Jean Sibelius svensk? Joseph Martin Kraus? Vad är egentligen svensk musik? I samband med de senaste två valkampanjerna kom kulturpolitiken till en del att handla om definitionen av det svenska kulturarvet. SD:s chefsideolog Mattias Karlsson lyfte fram den svenska folkkulturen och musiken som exempel på det genuint ”svenska”, och fick ett folkmusikaliskt uppror som svar. Musikerna ville inte låta konstarten politiseras, och pekade på hur musiken ofta följer folkvandringarnas snirkliga vägar.

När 1700-talstonsättaren Johan Helmich Roman i år får förnyad aktualitet lär debatten ta ny fart. Musikaliska Akademien släpper nämligen den första kompletta utgåvan av Romans musik och gör den fritt tillgänglig digitalt, parallellt med att Ernst Brunner kommer ut med en stor biografi över ”den svenska musikens fader”. Den svenska musikhistorien skrivs in i den västerländska konstmusikens stora, svepande flöde. Men även om Roman föddes och växte upp i Maria församling på Söder, så smälte han samman intrycken från sina resor till Händelfeberns London och Vivaldis Venedig med sin egen strävan att ge den svenska poesin och musiken till folket.

Ger man sig tid att lyssna till något annat än hovkapellmästare Johan Helmich Romans ”claim to fame”, den prunkande Drottningholmsmusiken, så öppnar hans italianiserande sinfonior, flöjtsonater och sånger en dörr till 1700-talets Stockholm och Sverige. Medan instrumentalmusiken ofta är medryckande i dansant, neapolitansk stil, så är vokalmusiken rörande i sin enkelhet. Ibland är det som om Roman trevar sig fram, osäker på hur tilltaget att tonsätta det svenska språket istället för texter på latin, tyska eller franska, ska tas emot av hans måttligt intresserade tyskspråkiga arbetsgivare: först Kung Fredrik I av Hessen, sedan kronprins Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika.

Så hur ”svensk” var Johan Helmich Roman? Ibland har han felaktigt uppfattats som tysk, kanske för det tyskklingande mellannamnet ”Helmich”. Familjen hade rötter i finska Raumo, och pappan, även han hovkapellist, studerade i Tyskland. Den konspiratoriskt lagda kan fundera över i vilket mån diskursen kring Romans ursprung, och hans iver att internationalisera det i svenskt musikliv som då dominerades av ”le goût français” (den franska smaken), påverkat uppskattningen av hans egen musik. Fortsätt läsa Hur ska vi börja uppskatta den ”svenska” musiken?

Soltani spelar Schumann med hudlös intimitet

Recension 10/1 2019

Violoncellen är den blodröda tråd som löper genom denna konsert: en kväll som tar sin lågmälda början med ett av Arnold Schönbergs tidigaste verk, har Robert Schumanns Cellokonsert som hjärta och blommar ut i senromantikern Frans Schmidts sorgesång över en förlorad dotter, Symfoni nr 4 från 1934.

Den senromantiska repertoaren är australiska dirigenten Simone Youngs största passion: en passion som förenar det privata med det allmängiltiga, eftersom den knyter an till hennes egen familjs rötter i Centraleuropa samtidigt som den har en stark resonans i vår egen oroliga tid.

Schönbergs nyligen återfunna orkesterminiatyr ”Notturno” hör till hans tidigast kända verk från 1896, och låter en melodi stiga ur de mjukt sordinerade lägre stråkarna för att till sist kvillra som nattlig fågelsång i soloviolinen.

En fin inledning till Schumanns Cellokonsert, där begåvade persisk-österrikiske cellisten Kian Soltani gav en ovanligt poetisk och lekfull tolkning. Orkesterbesättningen var definitivt nättare på Schumanns tid, och Simone Young maximerade dynamiken och tempot i yttersatserna. Den skira andra satsen flöt i ett eget universum, där Soltanis långa, sidenmjuka stråkdrag bygger en nästintill olidlig spänning av hudlös intimitet. Fortsätt läsa Soltani spelar Schumann med hudlös intimitet

Stämningsfull festkonsert – men släpp präktigheten

Recension i SvD 7/1 2019

Trettondagskonsert

Genre: Konsert
Regi: Ditte Hammar
Solister: Malin Byström, Peter Mattei. Värd och sång: Sarah Dawn Finer. Sveriges Radios Symfoniorkester, Hägerstens kammarkör, Hägersten A Cappella, Zero8
Var: Berwaldhallen
Verk: L Bernstein ur ”Candide”, R Wagner ur ”Tannhäuser”, P Tjajkovskij ur ”Eugen Onegin”, Sarah Dawn Finer ”Kärleksvisan”. Dirigent: Patrik Ringborg.

Två svenska operastjärnor, en musikalstjärna och ett gediget program bjuds under årets Trettondagskonsert i Berwaldhallen. Men trots kärleken som tema och röda festgirlanger saknas en karnevalisk respektlöshet, tycker Sofia Nyblom.

 

Med tre underbara röster på scenen lovar årets upplaga av Trettondagskonserten att bli en musikaliskt gnistrande, sista julklapp. Sopranen Malin Byström, SvD:s operapristagare år 2010 och i april 2018 korad till årets operasångerska vid International Opera Awards är för kvällen ihopparad med barytonstjärnan Peter Mattei, och Sarah Dawn Finer är sjungande värd.

Berwaldhallen är festklädd i röda draperade festonger och kristallkronor, och dirigenten Patrik Ringborg leder Sveriges Radios symfoniorkester med flygande start i Bernsteins uvertyr till ”Candide”. Kvällens första ”aha”-upplevelse är nog greppet att spela upp Germaine Tailleferres uvertyr till den aldrig spelade operetten ”Zoulaina” från 1931. I sin rytmiska och harmoniska uppfinningsrikedom framstår den som ett musikaliskt blueprint för Bernsteins extremt framgångsrika operett. Fortsätt läsa Stämningsfull festkonsert – men släpp präktigheten

Klassiska klanger att längta till under 2019

Krönika i SvD 30/12 2018

Civilisationskritik, feminism och lovsånger. SvD:s musikkritiker Sofia Nyblom spanar in i 2019, och längtar till den nya musiken.

Debatten om makt, patriarkala strukturer och kön fortsätter även på musikområdet, och höstens världspremiär i Wien av Olga Neuwirths ”Orlando” kommer att skriva historia. Men allt fler kvinnliga konstnärer hävdar att det bär dem emot att placeras i reservat. Det har tagit hundra år för Lili Boulanger och Ethel Smyth, bägge aktuella i Konserthuset i vår, att ta plats på repertoaren, och dirigenter som Barbara Hannigan och Karina Canellakis att ta plats på pulten. Nu måste vi lära oss att lyssna till vad de har att säga. Fortsätt läsa Klassiska klanger att längta till under 2019

Kulturprofilen är dömd men Musikprofilen är kvar

Kommentar i SvD 16/12 2018

”Kulturprofilen” har blivit dömd för våldtäkt, men ”Musikprofilen” är fortfarande ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. Musiklivets egen metoo-skandal har hamnat i medial skugga – hoppas den nya styrelsen att problemen ska kunna gömmas undan?

Det var en gång en känd pedagog, låt oss kalla honom Musikprofilen, som anklagades för att ha sexuellt ofredat sina unga kvinnliga studenter. Mannen var medlem av Kungliga Musikaliska Akademien och hade makt över stipendier och priser, och anklagelserna mot honom publicerades i en radiodokumentär för ett år sedan, ”Don Juan på Musikhögskolan”. Hur många minns den här historien i dag? Nej, just det.

Metoo-rörelsen kulminerade nyligen i domen mot Kulturprofilen, och har lett till att integriteten hos Svenska Akademien ifrågasatts. Men Musikaliska Akademiens egen metoo-skandal har utspelat sig i skuggan av bråket kring Nobelpriset och Kulturprofilen, och tystats ner till pianissimo.

Detta trots att Musikaliska Akademien sitter på en liknande maktposition. Om tre år delar en av Akademien utsedd priskommitté för första gången ut musikvärldens Nobelpris på en miljon dollar: Birgit Nilsson-priset, som då förs över till Sverige. Samtidigt firar institutionen sitt 250-årsjubileum. Men det är en institution som har problem med transparensen.

Trots att vittnesmål mot Musikprofilen från en rad kvinnor presenterades för Musikaliska Akademiens styrelse våren 2018, så kunde man då inte enas om en omröstning för att utesluta ledamoten. Istället kompromissade man. Ett luddigt formulerat pressmeddelande uppgav att Musikprofilen gått med på att inte längre delta aktivt i arbetet – men han fick fortsatt vara medlem i Akademien. Vad var det som hände?

När Ekot veckan före Akademiens sammankomst i november 2017 intervjuade vice preses Staffan Scheja ifrågasatte han poängen i att ”brännmärka” en musiker ”för att några studenter klagat”, men erkände:

– Det finns poänger i att ta upp det här på Akademinivå för att se vilken ställning vi ska ta.

Trots att historien om Musikprofilen handlade om maktmissbruk i den ömtåliga relationen lärare-elev, så fick den aldrig medialt genomslag. I stället klev Kulturprofilen in i det mediala rampljuset.

I tisdags (11/12) valde Musikaliska Akademien en ny styrelse, och Staffan Scheja finns inte längre med i ledningen. När Scheja nu lämnar styrelsearbetet frågar man sig: vågade styrelsen inte driva processen mot Musikprofilen, för att det rörde sig om en vän och kollega?

Flera ledamöter i Musikaliska Akademien berättar för Svenska Dagbladet att de är illa berörda av styrelsens undvikande strategi, som man menar har varit inriktad på att gå Musikprofilens advokat till mötes och undvika en omröstning om uteslutning av ledamoten. Musikprofilen har enligt uppgift förhandlat med styrelsen över ledamöternas huvud. Mycket tyder på att det var ett bekvämt sätt att slippa en snårig juridisk process med oklar utgång.

Detta trots att paragraf 7 i stadgarna framhåller att: ”Ledamot som uppsåtligen och i väsentlig grad handlat emot akademiens intressen och/eller på annat sätt anses allvarligt ha skadat akademiens intressen kan, efter styrelsens beredning, hörande av ledamoten ifråga och beslut vid akademisammankomst skiljas från akademien.”

Styrelsens agerande väcker frågor. Kan den nya gruppen, där bland andra Berwaldhallens chef Helena Wessman ingår och Musik i Syds nya vd, Susanne Rydén är preses, öka transparensen inom Musikaliska Akademien? Eller kommer den anrika institutionen att sträva efter att gömma problemen i jubileumstårtan? Vad säger det i så fall om transparensen i svenskt musikliv?

Fortsätt läsa Kulturprofilen är dömd men Musikprofilen är kvar

Orfeus barockensemble: Barocken lyfts av Bach den yngres emotioner

Recension i SvD 17/12 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Luca Guglielmi, ledare & cembalist; Johannes Rostamo, cello; Orfeus Barockensemble
Var: Konserthuset, GrünewaldsalenVerk: J S Bach: Sinfonia ur Kantat nr 76 ”Die Himmel erzählen die Ehre Gottes” & Klaverkonsert nr 1. Carl Philipp Emanuel Bach: Cellokonsert a-moll & Sinfonia e-moll.

Far och son Bach profileras som de pionjärer de verkligen var, fast under olika epoker, när Orfeus barockensemble uppträder i Konserthuset. Förmågan att lyssna till barockmusik behövs för att behålla distans till nutidsmänniskan, skriver Sofia Nyblom.

 

Det måste varit nästan lika knepigt att heta ”Bach” i 1700-talets Preussen som att heta ”Bergman” i dagens globaliserade värld. Ändå lyckades flera av Johann Sebastian Bachs söner ta med sig lärdomarna från fäderneshemmet i Leipzig och etablera sig på annat håll som framgångsrika tonsättare. Stjärnan bland dem var Carl Philipp Emanuel Bach, och sonen Bachs temperament måste ha ruskat om både furstar och furstinnor, och skakar om än i dag. Fortsätt läsa Orfeus barockensemble: Barocken lyfts av Bach den yngres emotioner