Sexförbrytaren blir kvinna i gränslös kärlekshyllning

Recension i SvD 20181007

Tristessa

Med “Tristessa” tar svensk opera klivet in i samtiden i stor skala. Sofia Nyblom fascineras av världspremiären på Jonas S Bohlins och Torbjörn Elenskys queera kärlekstragedi, där den manlige sexförbrytaren straffas genom att förvandlas till kvinna.

Genre: Opera
Regi: Katharina Thoma
Medverkande: Kerstin Avemo, Johanna Rudström, Susann Végh, Joel Annmo, John Erik Eleby m fl ; Kungliga Operans kör & Kungliga Hovkapellet
Var: Kungliga Operan
Text: Torbjörn Elensky & J S Bohlin efter Angela Carters ”The passion of new Eve”Musik: Jonas S Bohlin. Dirigent: Fredrik Burstedt. Visuell gestaltning: Ann-Sofi Sidén. Ljus: Olaf Winter

“Time is a man! Kill time!” Jag vet inte vilket som berör mig mest: den svindlande videosekvensen inifrån en skimrande röd vagina, eller den kvinnliga talkör som rituellt manar fram generationer av modersgudinnor medan kvinnan-i-mannen väcks och blir till på Kungliga Operans traditionstyngda scen.

Världspremiären för opera-adaptionen av den brittiska författaren Angela Carters surrealistiska intrig kring den Garboliknande filmstjärnan Tristessa, ett år efter att #metoo-rörelsens backantinnor började röka ut alla Harvey Weinstein-epigoner ur deras hålor, är oerhört vältajmad. Men även om Tiden mördas och matriarkatet kuppar in sig på Operan i “Tristessas” gestalt, är varken romanen “The passion of new Eve” eller den sensationella operaversionen någon politisk pamflett.

Överförd till scenisk-musikalisk form är detta ett existentiellt drama som lånar sin queera kropp av Virginia Woolfs “Orlando”, och förtätar de mytiska referenserna i Carters roman till en klingande konstinstallation, en häxbrygd kryddad med ångande kroppslighet, brutal sadism och förandligad erotik.

Angela Carters roman “The passion of new Eve” (Den nya Evas passion) skrevs 1977, sju år före Margaret Atwoods “The handmaid’s tale”, och utspelar sig på samma sätt i ett USA efter katastrofen. Men Ann-Sofi Sidéns filmiska scenografi är mer av en fragmenterad “Bladerunner”-värld än Atwoods fascistiska Gilead: skyskrapor tornar upp sig ovanför en storstadsdjungel där kvinnan är till salu oavsett om hon går på gatan eller, likt filmstjärnan Tristessa, exponeras på massiva reklamtavlor.

Och en revolution är på gång: Kalifornien skakas av inbördeskrig mellan å ena sidan den mångbröstade Mother och hennes amazoner, å andra sidan den Charles Manson-like sektledaren Zero och hans hjärntvättade harem. I sitt spegelpalats sover Tristessa, en gaydiva iklädd svandun och blont hårsvall, i väntan på att bli väckt ur drogdvalan.

När ridån går upp för Jonas Bohlins opera ska den ångestfyllde manlige huvudpersonen Evelyn (Joel Annmo) återfödas som den perfekta kvinnan, Eve (Johanna Rudström) i en “psykokirurgisk” operation påtvingad av sektledaren Mother (John Erik Eleby) och övervakad av Nurse Sophia (Susanne Végh) – som straff för de övergrepp han utsatt hennes dotter för, den utlevande Leilah/Lilith (Kerstin Avemo). I sin nya skepnad utsätts Eve för prostitution och våldtäkt, blir tvångsgift med den åldrade Tristessa – nu gestaltad av en androgyn Joel Annmo – blir gravid, och förlöst till sist av Kärlekens skummande ocean.

New Eve

Tonsättaren Jonas S Bohlin bygger en egen klangvärld i “Tristessa”, som vilar på en grundton av Hollywood-romantisk skörhet, kryddad med vibrafon, cembalo och suktande brass. Mothers riter kläs i arkaiskt rå minimalism och kulturmannen Zeros övervåld speglas i punkigt studsande rytmer. Bohlin leker med vokalfärgerna hos de två utbytbara huvudpersonerna, Tristessa och Eve/Evelyn, och låter Leilah sjunga sin fåfänga kärlekslängtan under en gatlykta till en smäktande violin.

Regissören Katharina Thoma ger Operakören rollen av grekisk kör, och låter huvudpersonerna gradvis träda fram ur den folkmassa som hyllar den gränslösa kärlekens apoteos när alla krig, till sist, tagit slut.

Med “Tristessa” kliver svensk operakonst in i samtiden i stor skala, och gestaltar det enda som kan rädda mänskligheten och planeten: den smärtsamma process där narcissism blir till äkta kärlek. Angeläget – och vackert.

 

 

 

 

 

 

New York à la Bernstein sjuder av livsglädje

On the town

Recension i SvD 24/9-2018

Ung och sprudlande av livsglädje och musikalitet – “On the town” är ett porträtt både av den multibegåvade Leonard Bernstein och den amerikanska optimism som en gång tog världen med storm. Sofia Nyblom njuter av en humoristisk och sensuell Skandinavienpremiär på Spira.

Genre: Musikal
Regi: koreografi: Roine Söderling
Medverkande: Rennie Mirro,  Danny Lekström,  Karl Dyall, Hanna von Spreti, Vera Veljovic, Linda Olsson, Åsa Arhammar, Petter Andersson, Josefin Silén
Var: Spira, Jönköping
Text: Betty Comden och Adolph Green. Svensk text: Calle Norlén. Musik: Leonard Bernstein.
Dirigent: Björn Dobbelaere. Scenografi: Frida Arvidsson Video: Johannes Ferm Winkler. Kostym: Camilla Thulin. Ljus: Anna Wemmert

Leonard Bernsteins storstadsskildring från 1944 beskriver löftet i oväntade möten genom avskalad blues, storslagen symfonisk jazz och melodier signerade Amerikas Mozart. Handlingen virvlar kring tre matrosers äventyr i mötet med tre olika kvinnor under ett dygns permission i New York, och deras entusiasm sätter tempot direkt med låten ”New York, New York”.

Det är en driven ensemble på Spira som med hektiskt tickande puls och till ackompanjemang av Jönköpings Sinfonietta dansar lindy hop, åker taxi och tunnelbana hela vägen från Battery Park till klubbarna i Harlem. Scenografins projicerade snapshots från ett svunnet Manhattan och blomstrande kostymprakt signerad Camilla Thulin säkrar tillsammans med Roine Söderlunds koreografi en saliggörande nostalgitripp med Hollywood-känsla. Bara Calle Norléns svenska översättning faller ur ramen, och blir tröttsamt modern när adjektivet “skitbra” används några gånger för mycket.

Rennie Mirro är den romantiske Gabey, som finner kärleken på en bild i tunnelbanan: Ivy Smith, spelad med schvung av Hanna von Spreti, en spärrvakt med konstnärlig ambition som valts ut genom en skönhetstävling för att fronta tunnelbanebolagets månatliga medarbetarkampanj. Romansen mellan den troskyldige Chip (Denny Lekström) och påstridiga taxichauffören Hildy (färgstarka Vera Veljovic) får en skakig start under en taxifärd kantad av animerade videoklipp från New York.

Komiskt är också mötet mellan Karl Dyalls suktande Ozzie och nördigt översexuella antropologen Clair de Loon (Linda Olsson) i skuggan av ett dinosaurieskelett. Kvällens mest excentriska gestalt är dock Åsa Arhammar som alkoholiserade sångpedagogen Maude Dilly, dråpligt pretentiös där hon svajar bredvid pianot under lektionen med Ivy Smith.

Gabeys och hans kamraters jakt på Ivy blir den dramaturgiska twisten, för precis som Askungen försvinner hon just när Gabey stämt träff med henne på Times Square – och återuppstår i en sensuell drömscen med vindmaskin, virvlande chiffong och svepande höga lyft, innan de återförenas i tumultet på ett nöjesfält i Coney Island.

I slutänden är det de karaktärsfulla kvinnorna som lyfter “On the town” bortom nostalgitrippen till ett modernt porträtt av storstadsbons nyfikenhet och längtan. Och Bernsteins underbara musik, förstås!

Märklig tajming – skakande våldtäktsdrama rullas upp

Recension i SvD 20/9 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Sakari Oramo, dirigent; Tuija Knihtilä, mezzo; Heikki Kilpeläinen, baryton; manskör ur Eric Ericsons kammarkör, Polytekniska kören, Helsingfors; Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk: J Sibelius ”Kullervo”, T Broström ”Transit”

Konserthuset inleder säsongen med en våldtäkt – så som den skildras i “Kullervo”, Sibelius symfoni som blir till en ödesmättad, aktuell moralitet.

Visst är det märklig tajming att Konserthuset öppnar sin säsong med ”Kullervo” dagen efter att rättegången mot Kulturprofilen inletts i Stockholms tingsrätt. För det är ett skakande våldtäktsdrama som rullas upp i Jean Sibelius episkt upplagda koralsymfoni – men det är också en anti-våldspamflett, låt vara med nationalistisk undertext med udden riktad mot ockupationsmakten Ryssland. Texten ur nationaleposet ”Kalevala” beskriver hur blomsterängen ligger i tårar och ljungens blommor snyftar. Hela naturen är i uppror över våldtäkten på Kullervos syster.

Det går inte att bortse från parallellerna till Wagners “Ringen” i Sibelius anspråksfulla verk, inte minst den incestuösa kärlekssagan och naturlyriken i “Valkyrian”. För liksom i “Valkyrian” bygger det ödesdigra misstaget i “Kullervo” på att bror och syster vuxit upp på olika håll, och inte känner igen varandra när Kullervo kliver ner ur släden med tondöv arrogans.

Men Sibelius ser ett annat drama än Wagner. Det är omöjligt att inte bli berörd när Tuija Knihtilä, som spelar systern, markerar sitt motstånd mot Kullervos förförelsekonster med spotsk självsäkerhet och pregnant mezzoröst, medan ögonblicket där hon prostituerar sig i utbyte mot hans silver färgas av sjösjuk harmonik. Verklighetskontakten försvinner, utglesad orkestrering öppnar ett fönster till ett ödsligt inre landskap där fåglarna svimmar och själva gräset tappar fotfästet i sympati.

Sakari Oramo gestaltar “Kullervo” som ödesmättad moralitet, och ger eftertryck åt de dramatiska pauserna och de arkaiskt tunga fraserna. Den unisona manskören övertygar mer i berättarrollen än Heiiki Kilpeläinens Kullervo, vars barytonröst och karisma inte räcker till för att förnimmas vare sig som hot eller lockelse.

Jag unnar ingen man Kullervos slut, men visst vore det klokt att komma till självrannsakan så som den förtvivlade gärningsmannen faktiskt gör. Kullervo slutar nämligen sitt liv som en antihjälte i “Game of Thrones”, medan ackorden faller som tunga granitblock. När krigets fanor och trumpeter inte dövar hans ångest ser han ingen annan råd än att falla framstupa in i döden över sitt eget svärd.

Konserten öppnades med en elegant tolkning av Tobias Broströms “Transit underground”, på ytan en tufft svängande storstadsskildring med strålkastarblänk och tunnelbanemuller. Men under ytan förhandlas premisserna för det erotiska begäret i övergången – transit – i det här fallet, kanske, till ett nytt liv efter #metoo.

Tragedierna håller demokratin vid liv

KRÖNIKA I SVD 2018-09-18

Grekerna kallade den för katharsis: förlösningen man kan uppleva ­efter ett tragiskt drama, en rening som kan förvandla upprördhet till handling. Vad är musikens betydelse för tragedin, och tragedins ­betydelse för demokratin?

Tragedin fyller en livsuppehållande funktion. När vi inte tillåts berätta om konflikterna, utan bara om framgångarna – vad finns det då att berätta? Det visste redan de gamla grekerna, och klädde tragedierna i musik för att tränga in i publikens hjärta. Men hur levande håller vi den kunskapen i dag?

Eyvind Johnsons “Krilon” på Kulturhuset Stadsteatern påminner om denna uråldriga sanning. Dystopin om Krilon är iscensatt som en pjäs i pjäsen, där censorn håller ett vakande öga. Allteftersom censurens snara dras åt rensas allt fler delar ur berättelsen bort. Till slut, när fascisterna står där med svarta skjortor och knutna nävar, är scenen renskalad från karaktärer, kulisser och intrig. Berättelsen är bortblåst och utkonkurrerad av ett annat, patriotiskt narrativ: den patriotiska musikalen om landsfadern Gustav Wasa. Frågan borrar sig in i medvetandet: “Om vi hade talat om makt – hade vi varit bättre förberedda?”

Jag funderade kring tragedins kraft under en reportageresa i USA förra året. Jag träffade musiker och konstnärer som var deprimerade och skräckslagna över att ha förlorat både sina illusioner och kontrollen över sina liv till Donald Trump, som flera kallade för en galen populist. Många jämförde med elfte september. En hel del handlade om de vita, privilegierades självrannsakan. Det gjorde ont att vakna upp till rasism och bigotteri när filterbubblorna sprack.

De beskrev också nya konstnärliga utmaningar: att berätta i musik eller dramatik om hur det gick till när den amerikanska framgångssagan förblindade ett helt folk. Ofta verkade själva samtalet fylla deras behov av rening, katharsis, men framför allt tjänade kabarésångerna, countrylåtarna och de nya operorna till att väcka frågan om hur man ville se framtiden. De kämpade för demokratin.

Jag kom hem till Sverige utmattad, men inspirerad, och saknade genast det hetsiga debattklimatet. Passionen tycktes få amerikanska konstnärer att beväpna sig med konst och musik för att bromsa den brutala nedmonteringen av mänsklig värdighet. Sverige kändes stumt och oengagerat.

“Är dom inte lite hysteriska ändå?” frågade en svensk kollega, som ville höra andra berättelser om USA. Här hemma fyllde den amerikanska mardrömmen samma funktion som en skräckfilm: skönt att förfasa sig över Trump-såpan från åskådarplats, och sedan knäppa bort den med fjärrkontrollen.

Sedan blev det sommar. Klimatångesten och de politiska maktkamperna tog struptag på Sverige, och medan vi kippade efter andan så började berättelserna flöda, på liv och död.

I juli månad spelades Albert Schnelzers nervkittlande opera “Norrmalmstorgsdramat” i Vattnäs konsertlada i Dalarna. Gisslandramat som bergtog hela Sverige under en annan valrörelse för 45 år sedan, kändes just då som den perfekta metaforen för rädslan som spred sig i ett land i brand. Medan utländska brandbilar paraderade förbi hurrande folkmassor på riksväg 70 på väg norrut, satt jag käpprätt upp på stolen. Terrordramat i det låsta bankvalvet speglade exakt känslan av att vara i händerna på en opålitlig maktfaktor. Rånarnas spel om de kvinnliga bankbiträdenas lojalitet med en k-pist mot tinningen fick en mångbottnad betydelse, mitt i vår egen valrörelse styrd av rädsla och hot.

Kanske har vi talat om tragedier förut – men behovet är större nu. Inte för att framkalla apokalypsen innan den rasar över oss, utan för att utmana oss själva att se längre än vi vågar. Både drömmen och mardrömmen, och raseriet.

Kvällen före valet satt jag på Drottningholmsteatern och såg “Syskonen i Mantua“, och hörde musiken slå en bro mellan barock och nutid, mellan ghettot och furstehovet, mellan jordelivet och Hades. Den bittra sanningen om sekelgammal antisemitism mötte sin publik klädd i myt och rituell skönhet.

Det kan kännas skrämmande och ovant att möta de stora berättelserna om makten och framtiden, och ännu mer skrämmande att skriva dem. Men om vi inte gör det – vad finns det då kvar att prata om?

Musikaliska dystopier ger upplyftande verkan

RECENSION I SvD 180902

Nordin

Östersjöfestivalveckan har i slutheatet programlagt tre musikaliska dystopier. SvD:s Sofia Nyblom är upprymd efter mötet med framtidsskildringar signerade Nordin, Salonen och Šerkšnytė.

Genre: Konsert
Medverkande: Giedrè Šlekyté, dirigent, Andrius Žlabys, piano, Lina Dambrauskaité, sopran, Justina Gringyté, alt, Edgaras Montvidas, tenor, Nerljus Masevicius, baryton, Litauens nationella symfoniorkester, Radiokören (30/8); Esa-Pekka Salonen, dirigent/gestrument; Martin Fröst, klarinett/gestrument; Sveriges Radios Symfoniorkester (31/8)
Var: Berwaldhallen
Verk: J Nordin: ”Emerging from currents and waves” (uruppförande). E-P Salonen: Konsert för piano och orkester; Raminta Šerkšnytė: ”Songs of sunset and dawn”.

Vi lever i en tid av motstridiga berättelser och striderna står alltmer om olika sätt att skildra vår samtid och framtid. Årets Östersjöfestival utnyttjar musikens visionära kraft för att både lyfta narrativen och lindra chocken som nya insikter kan medföra, med flera anspråksfulla nya verk.

Det hade varit lätt att känna sig tillintetgjord av de kaosvrålande klusterklanger som svävar ovanför bastrummans ödesmättade puls i Jesper Nordins “Emerging currents and waves”, specialbeställd för Östersjöfestivalen. Tonsättaren vill fånga ett paradigmskifte, den artificiella intelligensens genombrott: nytt liv, kort och gott.

Orkesteruppställningen är massiv som hos senromantikerna, och Nordin arbetar med kontraster. Det digitala instrument han skapat, Gestrument, samplar musiken under framförandet och ger dirigent eller solist möjlighet att återkalla den med hjälp av rörelsesensorer.

Det är bitvis mörkt som i Marianergraven när förvrängda ljudbilder kastas mellan de 60 högtalarna i Berwaldhallen och krockar med orkesterkroppen. De slingor av folkton som klarinettsolisten Martin Fröst slungar iväg och fångar in i verkets centrala del speglar ödsligheten hos en existens på drift. Hypnotiserande vackert när Esa-Pekka Salonen och Martin Fröst speglar varandras gestik som i dans, och när rörelserna projiceras på Katrin Brännströms lamellscenografi upphöjs spelet till musikalisk action-painting.

I sista satsen träder dansaren Virpi Pakhinen in och låter änglavingar kretsa i evighetsmönster kring flygelns arpeggion. Och trots att jag känner en smula irritation över att en romantisk kliché är så pass effektfull är jag upprymd efteråt över att ha skådat undergången, och någonting bortom den som har att göra med mod och andlig resning.

Kvällen innan Nordins uruppförande firade Litauen 100-årsminnet av sin återfunna självständighet med två komplexa verk från 2007, framförda av Litauens nationalorkester. Före paus Esa-Pekka Salonens Pianokonsert, vars knastriga ljudlandskap skaver mellan dur och moll i en virtuos dystopi inspirerad av Stanislav Lem. Fina insatser från pianisten Andrius Žlabys, och orkestersolisterna gav de skruvat jazziga klangerna relief, men trots hårt arbete kändes tolkningen något tungfotad.

Efter paus briljerade dirigenten Giedré Šlekyté, Radiokören och en fin solistkvartett i Raminta Šerkšnytės vackra kantat “Songs of sunset and dawn”, tonsättningar av dikter av Rabindranath Tagores sensuella stämningsbilder som drar tankarna till Mahlers “Das Lied von Der Erde”.

Men till skillnad från Mahler presenterar Šerkšnytė ett poetiskt understatement med slank orkesterbesättning. Raka sångröster sökte sig fram i fraser liknande gregorianiken, och varje sparsam färgaccent i instrumentationen bidrog tillsammans med Rimas Sakalauskas bildspel till illusionen av lätthet och hoppfullt ljus.

Mirakulös Mahler – hela universum börjar sjunga

Östersjöfestivalen invigning – Gustav Mahler: Symfoni nr 8

Recension i SvD 2018-08-24

Genre: Konsert
Medverkande: Hannah Husáhr, Tamara Wilson, Karen Cargill, Anna Larsson, Simon O’Neill, Christopher Maltman, Shenyang; Radiokören,Eric Ericsons kammarkör, Mikaeli kammarkör, Adolf Fredriks kyrkas diskantkörer & ungdomskör, Chorista; Sveriges Radios Symfoniorkester
Var: Berwaldhallen
Dirigent: Daniel Harding

Östersjöfest

Det är ett magnifikt statement att låta Östersjöfestivalen inledas med Gustav Mahlers trosvissa symfoni nr 8. Hela sju körer flankerar solisterna på läktaren, medan Sveriges Radios symfoniorkester utgör den akustiska scenografin till denna operamässiga skapelseberättelse.

Ingen har beskrivit slutögonblicket i symfoni nr 8 bättre än Mahler själv: den energiurladdning som staplar trumpetklanger, änglakörer och tyngdlösa kvinnoröster ovanför den jordelivets branta avgrund som orkesterkroppen beskriver, är verkligen som om hela universum började sjunga. Det är otroligt gripande när dirigenten Daniel Harding samlar hela sin armé av mänsklig talang för att ömsint viska fram Goethes versrader i slutögonblicket om alltings förgänglighet. Som en bokstavlig påminnelse om vilka mirakel människan är kapabel att åstadkomma när hon verkligen, verkligen vill – oavsett om det gäller konst eller katastrofberedskap.

För Mahlers symfoni från 1906 är den klassiska musikens motsvarighet till Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet, med valv på valv myllrande av mystiska sibyllor och profeter i ett persongalleri hämtade ur sista delen i Goethes “Faust”. Daniel Harding mejslar känsligt ut kontrasten mellan öppningens stolta frälsningshymn, “Veni creator spiritus”, och andra delens mer subtila dialog kring villkoren för Fausts frälsning, med början i den spöklika eko-kören som sätter an tonen för dramat.

Solistteamet är fint balanserat, med en toppkalibrerad svensk damtrio ledd av Hannah Husáhr, Anna Larsson och Ida Falk Winland och mansröster med dramatiskt schvung, främst barytonen Christopher Maltman och basen Shenyang. Men Simon O’Neill lyckas inte riktigt beskriva paradisets ljuvlighet för de saliga gossarna i Adolf Fredriks ungdomskörer med tillräcklig suggestion – där hade jag faktiskt önskat en mer kraftfull, fri tenorröst.

Just operamässigheten i Mahlers symfoni vore förstås en anledning att någon gång ge den en halvscenisk gestaltning. Med ljussättning och viss koreografi skulle relevansen för vår egen tid kunna lyftas ännu mer – en tid i så hjärtskärande behov av frälsning, vilket Östersjöfestivalen påminner om i sin tematik framför allt kring miljöfrågan.

Invigningen markerade också Michael Tydéns avsked från det självskapade uppdraget som festivalgeneral efter 16 år. När Esa-Pekka Salonen i sitt tacktal påminde om hur idén föddes i S:t Petersburg 1999, i efterdyningarna av perestrojkan, var vi nog flera som reflekterade över hur världen förändrats.

Mariinskijteatern är numera reducerad till en gästorkester bland andra i marknadsföringen istället för att inta rollen som hedersgäst, och årets festival gör en poäng av att lyfta de baltiska staternas självständighet och musikaliska särart. Det är en hårfin balansgång, att nyttja musiken som diplomati men undvika att låna sig till propaganda. Skickligt av Berwaldhallen, och hedrande för public service-företaget Sveriges Radio, att man inte bara stöttar festivalen med självklarhet utan dessutom lyckas med konststycket att hålla balansen.

 

Färden ut i Vintergatan går via Albert Hall

Krönika i Svenska Dagbladet 2018/08/24

När den Svenska Kammarorkestern gästar London och Royal Albert Hall under årets Proms förvandladas konserthallen till en gigantisk, luftkonditionerad, rymdfarkost. Och många var stjärnorna som framträdde till rungande bravorop.

SVKK

Foto: Nikolaj Lund.

Det är drygt 30 år sedan Nasa 1977 skickade ut en cd-skiva i rymdkapseln Voyager, ”Sounds of Earth”, åtföljd av en hälsning från FN:s dåvarande generalsekreterare Kurt Waldheim. På listan stod Bachs Brandenburgkonsert nr 2 i en inspelning med dirigenten Karl Richter, där trumpetsolisten skickar ut i världsrymden all den smattrande viljekraft som civilisationen är mäktig. Sjuttiotalet var mina tonår, och vid brådmogen läsning av Harry Martinsons ”Aniara” ungefär samtidigt som Nasa skickade ut Voyager i rymden var det inte stolthet över att människan erövrade rymden som uppfyllde mig. Snarare fick jag en diffus känsla av att jorden hade tappat kursen. Precis som Martinsons rymdskepp var vi på väg ut i ett okänt mörker, dansande till prästinnan Libidellas yurg och soundtracket i Voyager.

Jag påmindes om det här ögonblicket när jag stod mitt i Royal Albert Hall för ett par veckor sedan och lyssnade på Svenska Kammarorkesterns Brandenburg Project. Under den cirkelrunda kupolen steg och föll tonerna i Bachs virtuosa, egensinnigt orkestrerade konserter, och flätades samman med de nykomponerade partner-konserter som beställts av orkestern till nya, fantastiska stjärnbilder. Royal Albert Hall var som en gigantisk, luftkonditionerad rymdfarkost, vars musikaliska samkväm, röda sammetsgardiner och flaggviftande nationalism på den rituella “Last Night of the Proms” utgjorde det tunna skal av kultur som skilde oss från den oigenkännliga, överhettade världen därutanför.

För den stora, pratglada publiken som bänkat sig med ölflaskor, wraps och glasstrutar i händerna – framförallt oss fanatiker som intagit ståplatserna närmast scenen – erbjuder Brandenburg-projektet både djupare förståelse av Bachs konserter, och en nerfälld vindbrygga till den samtida musiken. Men framförallt är det är de sex partner-verken som ger Brandenburg-projektet relevans, och de ljussignaler som tonsättarna Anders Hillborg, Olga Neuwirth, Mark-Anthony Turnage, Steven Mackey, Uri Caine och Brett Dean sänder tillbaka till Bachs Brandenburg-konserter som gör projektet starkt symboliskt.

Ur vintergatan denna söndag trädde den ena stjärnan efter den andra fram, utan någon inbördes hierarki: Håkan Hardenbergers silvertrumpet, Pekka Kuusistos kvicksilverviolin, Maya Brisers sammetscello… och så vidare i raden av spektakulära solister. Bravoropen rungade när Pekka Kuusisto efter att ha brottats med Anders Hillborgs både sköra och halsbrytande “Bach Materia” höll upp sitt instrument med samma stolta min som en OS-medaljör.

Samtidigt, i en annan del av London, hade varuhuset Selfridges startat årets julförsäljning rekordtidigt för att tillmötesgå vintersvultna turister med regnbågsgranar (årets trend, eventuellt Pride-inspirerad), och dämpa klimatneurotikernas ångest. Selfridge’s julsatsning kom för mig när Svenska Kammarorkestern framförde Olga Neuwirths “Aello – Bride of the Wind” i Royal Albert Hall – en vindpinad omtolkning för glasharmonika, skrivmaskin, flöjt och stråkorkester av Bachs Brandenburg konsert nr 4. För något är alldeles på tok i det här stycket, ungefär som i en Stephen King-thriller där julen infaller mitt under en galen värmebölja. Kanske var det just rymdkapseln Voyager med Bachs konsert ombord som kom för Olga Neuwirth när hon komponerade det här surrealistiska verket, och satte sig själv i rollen som krönikör över mänsklighetens fantastiska och sorgliga historia – med regnbågsgranar, Brandenburgare och allt.

Ett par dagar senare firades skotska tonsättaren Thea Musgraves 90-årsdag med en hel uppståndelsekväll. Man öppnade med hennes tondikt “Phoenix Rising”, och avslutade med Brahms Requiem där kören och den jättelika orgeln fick blåsa bort värmen och blåsa in stjärnljuset. En hoppfull kväll för oss som sökt oss till gemenskapen i konsertsalen under färden ut i Vintergatan. Och ett mer hållbart alternativ mot ångesten än att tjuvstarta julen.